Änglar (Blogga varje dag 153)

Det är meningen att vi ska göra det med småbarnen idag. 

Alltid lika kul och se hur det blir.

Jag vill ju att de ska göra själva. 

Då blir det verkligen annat än de änglar jag tänker mig.

Förra gången verkade de väldigt splittrade, omkring farande, de där små busarna.

Vi får väl se.
Om inte annat kan det bli en mysig stund.

Samtidigt ser mannen att min lilla ängel jag haft ett tag dinglandes från mobilen inte finns där mer. 

Förmodar att den ligger någonstans i parken. 

Går tillbaka och letar. 

Hittar ingenting.

Jag överljudar (Blogga varje dag 152)

Har fortsatt med det där att göra ett OM för varje chakra.

Även då jag bara inte hinner med en tjugominuters meditation kör jag dem.

Tänker mig de olika färgerna. 

Min mun som bara utlåter OM.

Sju gånger. 

Nästan varje dag. 

Nästan varje morgon och varje kväll.

Sittandes på en kudde, på golvet, på min säng, på stranden...överallt.

Så helt plötsligt hör jag dem. 

Övertonerna.

De bara finns där. 

Utan att jag sökt dem. 

De fyller mig med styrka. 

Glädjen bubblar upp. 

Wow!

Så idag...var på bästa yoga- stället ever...allra först älskade riktiga yogaläraren/gurun/ledaren/pappan/vadduvill...med vackra blonda kompisen...

i avslutningen, i mörkret sjunger vi alltid tre OM.

Efter att han rätat ut mig. 

Knuffat till mig. 

Lagt handen på min sneda axel. 

Då är de  där...igen. 

Nästan så att jag skrattar rakt ut. 

Såååå underbart!

Ni vet det där som jag tänkte att jag aldrig skulle kunna någonsin...

De bara finns där. 

Överljuden. 

Och jag som alltid gillat att sjunga utan någon som helst domare som säger hur det ska vara...jag bara är i det där underbara.

Glädjen som sprutar. 

Farmor och farfar och min syster som hejar på mig. 

Gladare än gladast.  

This is the way. 

Blir lyrisk och konstig och allt möjligt. 

Jag kan. 

Ljuden finns där. 

De gör mig gott.

Bättre än så här kan jag faktiskt inte förklara det. 

Ingen bra mobil bloggare. (Blogga varje dag 151)

Förstår då rakt inte varför jag inte får till det med bloggande från min mobil.

Skärmen blir helt stum och vägrar kollaborera.

Surt när man sitter där på den sedvanliga söndagen efter lunch hos svärföräldrarna då alla antingen sover eller tittar på TV. 

Boken jag läser har jag lite svårt för, men en kompis tyckte att jag absolut borde läsa den.

Det blir lite nagel filande istället. 

Mina stackars naglar flisar sönder sig hela tiden och jag försöker med ett stärkande lack. 

Måste göra något annat åt detta helt klart. 

Försöka med någon bra integration.

Mitt i en utav de där onödiga Candy Crash omgångarna som ibland fångar mig, somnar jag. 

Med fingret fortfarande på mobilen, sittandes i en plaststol på balkongen, tuppar jag bara av. 

När jag vaknar ligger hunden under stolen. 

Ja, det känns som en alldeles vanlig söndag faktiskt. 

Jag har ju hunnit med att köpa lite kläder till min otroligt samarbetsvillige snart tonårige son. 

Promenerat och låtit hunden leka. 

Ätit lite för mycket. 

Mannens barndoms vän kommer på besök. 

Sen går vi en promenad till. 

Lagom dag. 

Kanske är det rent av bra att jag inte får igång vilt bloggande även när jag inte är hemma.

I sköldpaddans tecken. (Blogga varje dag 150)

Vi gick där och försökte föreställa oss och förklara för barnen hur det ska bli. 

Vilket rum som ska bli vems.

Hur vi tänker oss att det ska bli på vårt sätt.

Med våra saker.

Kände in tillsammans med våra söner.

Den äldre mannen visade omedelbart de tre små sköldpaddorna som kläckts  i veckan, som han har i ett litet bo med nät över i trädgården.

Han säger att de är ett gott varsel.

Som en lyckönskning. 

Vi fortsätter runt fast jag blir avbruten av ett samtal från försäkringsbolaget...om olyckan min son hade förra året...alltså...en fredag eftermiddag kl. 17,30...

Sen mäter vi lite i köket.

När vi pratar om skåp och bokhyllor som vi måste skära ner så säger den äldre mannen att han väljer bort sin garderob för att kunna ta med sig sin döda frus säng. Han kan inte vakna varje morgon utan se den, säger han, så att man riktigt känner den där blandningen av sorg och djupaste kärleken.

Vi går vidare och förstår att sonen, som sen dyker upp, har en hörselskada.

Ni vet man får en insikt i hur hårt livet kan fara fram med oss människor.

Som om ödet sparkar boll lite så där i vissa familjer.

Så när vi ska gå och min man får syn på en skål med de där små tändsticksaskarna som han också samlat på sig under jobbresor på olika hotell.

När han säger att han känner igen sig utbrister först den äldre herren i en utläggning om hur han åkt runt på olika byggnadsprojekt i hela landet med ett ljus i ögonen som minner om att han tyckte om sitt jobb.

Snabbt kommer han tillbaks ner på jorden igen och säger att man jobbar och far.

Berättar om hur han gått miste om sina söners barndom för jobbets skull.

Han såg dem bara i korta ögonblick.

Ofta sov de.

Han säger att inget kan ersätta mänsklig kontakt.

Inga pengar i världen kan betala den.

Återigen förstår jag honom.

Han blev lurad.

Trodde att han skulle åldras med sin fru.

Han gick i pension och hon dog.

Ja, vi måste ta vara på varandra mera.

Skänker en tanke åt den där försäkringstjejen som ringde mig.

Kanske har hon små barn där hemma som mormor, babysittern eller dagis tar om hand.

För att hon ska kunna sitta där och ringa runt till sent på kvällen till folk som kanske snäser åt henne, tycker att hon stör och dessutom inte erbjuder särskilt mycket.

Om hon inte har några barn så finns det säkert en kärlek hon borde ägna sin tid åt.

Men jag vet ju inte...

Tror bara att vi ska ta lärdom av sköldpaddorna.

Skynda långsamt.

Googlar på sköldpadda och hittar ...

en totem version;

Sköldpaddan

Står för kroppen, moder jord och tacksamhet.

Ofta glömmer vi att vara tacksamma för det vi har. Istället funderar vi på allt vi inte har. Det ligger bara som en emotionell obalans.
Var inte så ego utan ta hand om din och moder jords kropp.
Ha gärna önskningar men fäll inga tårar om de inte uppfylls!

och en feng shui sådan;
Skölpaddan står för:

Tryggheten.

Stabiliteten.

Stopp, jag vill yoga! (Blogga varje dag 149)

Inser att jag är där igen. 

Har tryckt in mig själv i ett ingen-yoga-hörn. 

När jag ångar på så där att inte ens en tio minuters yogastund blir till, då mår jag inte bra. 

Läser hos Ulrika hur hon kämpar och fattar att jag bara släppt allt.

Till och med kvällsmeditationen har fått kortas ner och sen rinna ut i sanden. 

I går kväll när jag försökte blev jag avbruten av en busande hund som överraskade mig genom att lyckas med, för första gången, att hoppa upp på vår säng där jag satt. 

Man kan kanske säga att det blev en mini skratt-yoga-session istället. 

Meditation kan man alls inte kalla det...eller?

Osho's dynamiska meditation möjligtvis...väldigt dynamisk och väldigt lite meditation förstås.

Idag blev det ingen yoga för att hunden ska tränas och tvätten ska strykas. 

Vackra kaffe-väninnorna har sett och hört mig och jag får en påse av dem. 

I den finns det en del kroppsprodukter från Yves Rocher.

För att jag behöver mysa lite med mig själv, säger den blondaste av dem. 

Sen får hon mig att lova henne att vi ska gå på yogan på måndag morgon.

Inte ens en jordbävning får hindra oss. 

 Det lovar jag.

Hoppsan! (Blogga varje dag 148)

Helt hundra på att jag tryck på rätt knapp och därför publicerat gårdagens inlägg blev jag ganska paff när jag kom in här idag.

Ja, det går ju åt pipsvängen med min blogg maraton då.

Har ju tänkt hålla på så länge jag bara kan.

Fast fuska kan man ju göra.

Då blir det två inlägg på raken.

Ja så kan det gå när man inte riktigt behärskar dagen.

Fortsätter mitt ältande under natten. 

På dagen är jag ett rytande monster.

Det insåg jag nyss när hunden bitit loss nya ordentliga bitar från skohyllan och bara lämnat dem där på golvet som jag med stor möda lyckat dammsuga ,då suga är ett relativt ord för min dammsugare och den dessutom blir överhettad med jämna mellanrum...ja,jag röt som ett lejon.

Min fantastiska dammsugare utan påse lägger helt sonika av totalt och jag får vänta tills den kommer på andra tankar och startar självmant.

Vi har kommit i en sorts evig konflikt.

Jag och dammsugaren utan sug.

Skärpning! (Blogga varje dag 147)

Känns inte som jag har något att skriva om just nu.

Bara gnälla. 

Det är jag himla bra på.

Jag vill ju omgärda mig med sådant som är vackert. 

Just nu måste jag leta efter det med förstoringsglas...

eller nej, egentligen inte. 

Ja, har mycket som är vackert. 

Det är väl bara så att jag är lite förvirrad i detta ögonblick.

Som om det skaver. 

Inget passar.

Allt, precis allt, är i fel storlek.

Vaknar på natten och förstorar upp.

Tar tag i mig själv; dumskalle!

Du tränar hund och har kul.

Du yogar och känner dig bara mer och mer säker på det du gör.

Du har många som älskar dig och som du älskar tillbaka. 

På fredag ska du ta barnen till underbara lägenheten med trädgård. 

Så att de också ska få se den vackraste anledningen till att allt är lite upp och ner nu.

Värmen har till och med gjort dig en tjänst och sjunkit ett snäpp så att du kan andas. 

Vad tusan klagar du på?

Vet inte...

när jag gör det ska jag tala om det.

Hinner inte med...(Blogga varje dag 146)

Så känns det just nu. 

Jag som liksom har pyttelite jobb och bara två barn...

Kanske borde jag skämmas... 

Eller tänka om...

Disken högar sig. 

Dammet går till vaderna. 

Rena plagg som väntar på strykning. 

Matlagning som aldrig tar slut.

Fattar inte att det kan bli så här...

Är jag helt ute och reser?

Har jag för höga krav?

Det lilla jobb jag har verkar inte heller som jag har under kontroll... 

Möjligtvis behöver jag bara sova, istället för att tråka er med dessa depressiva tankar. 

Lyssnar igen och igen på Tina Turner som sjunger Freds Mantrat. 

En yoga kompis hade det på sin FB-sida. 

Shanti!

Bara några ord (Blogga varje dag145)

Måste försöka smälta att jag ska på ett ingrepp till. 

Vill inte alls. 

Men det sitter en polyp där inne som ska bort. 

I min livmoder.

Båda läkarna som var närvarande idag försäkrar att den är godartad. 

Det kan de se på färg och form. 

Men bort måste den. 

Så jag går omkring och är lite arg. 

Glad att den inte är elak naturligtvis. 

Bara arg för att jag inte alls vill ligga på nåt operationsbord igen. 

Har varken tid, lust eller råd med det. 

I morgon ska jag ta mig samman och ringa. 

Jag lovar!

Idag skriver jag bara detta.

Det får vara bra. 

Så länge.

Yogan är allt (Blogga varje dag 144)

Jag kan inte släppa gårdagen än.

Hade bestämt efter noggrannt övervägande att jag inte vill gå på festivalen både lördag och söndag. 

Jag är helt nöjd med detta beslut. 

Särskilt som det är så gräsligt varmt...eller fuktigt rättare sagt, just nu. 

Det blir havet idag istället. 

Glad att jag gick i går. 

Det bär jag med mig idag också. 

En kompis skulle ha följt med men hon ångrade sig...eller hennes mamma kunde inte passa dottern.

Det blev som det blev.

Allt var inte guld. 

Efter underbara workshoppen och lunchen försökte jag mig på ett pass med en skäggig kundalini kille. 

Han sa att vi skulle ta i tills det gjorde ont. 

Mera ont desto bättre...

Raka motsatsen till vad jag just lärt mig. 

Att vara snäll mot min kropp. 

Låta den falla på plats själv. 

Det tilltalar mig mycket mera än den aggressivitet den tråkigt talande kundalinisen uppmuntrar till. 

Ahimsa.

När skäggiga tråkmånsen med turban började prata numerologi hade jag gäspat färdigt och smög därifrån. 

Kände mig ganska mätt.

Efter en stunds shoppande gick jag ut i bland träden. 

Det var där jag gick rakt mot schaman trumman och sången. 

Ja, yogan finns i allt. 

Även på hundstranden där vi kommer att vara idag.

Träiga vi (Blogga varje dag 143)

 

Först ligger jag där och tittar på molnen medan en första nivåns fotmassör trycker och klämmer på mina fossingar å det ljuvligaste.

Sen yogar jag med en kundalini grupp och tänker att jag nog måste skynda mig lite om jag ska hinna betala workshoppen jag anmält mig till strax därefter.

 

När jag därefter sitter i skuggan och flåsar, vi har drabbats av en tropisk värme som inte vill släppa taget utan håller oss i schack, upptäcker jag att det står "för yogalärare och avancerade elever" på programmet. Hjälp! Räcker sju års envist tränande? Blir man utkastad om man inte fixar att hänga med? Och jag som redan betalt och allt...
Som ni kanske redan förstår kastar jag bort min tid med att tänka såna dumheter.
Workshoppen är underbar.
 Vi blir guidade av den här mannen.
På den där underbart mjuka engelskan och med British humor och otrolig mänsklighet visar han på hur vi ska förenkla vår practice.
Att man ska vara både jordad och nå ut i rymden .
Ja, kanske låter detta flummigt men jag lovar att jag får den ena aha upplevelsen efter den andra.
Jag ber om hjälp och han låter mig andas in i uppåtgående hunden som om jag var av luft.
Sen gör vi rörelser som ser ut som en dans och jag tänker yoga-flow, Shadowyoga och att jag kan röra mig vackert trots allt.
Det är bara jag själv som hindrar mig att inte göra det.
Som jag tänkte när jag såg stora pojken försöka sig på hundträning förra fredagen.
Träig, var ordet.
Att han är lika osäker som jag alltid varit.
En bit planka som bara skäms för att försöka.
Kom på mig själv med att tänka att jag inte kunde gå fot så bra som min hund.
Galenpanna.

Ja, sen sitter jag där i skuggan igen på marken med min focaccia och min fruktsallad och bara njuter.
Livet är bra.
Särskilt en dag då största problemet man har är om man ska gå på skrattyoga eller inhandla en ny yogamatta.
Lite skratt yoga blir det.
Det är skratt yoginisarna som leder schamansången jag dras till efter att ha pratat lite med en man som yogar på samma ställe som jag. Han är där för första gången och jag kan ge honom informationen han vill ha.
Mattan får vara.
Min hund kommer snart över bitstadiet.
Under tiden ska jag öva mig på att koppla av i min yoga.
Precis som han sa Marc Woolford; det är inte att göra rätt till varje pris.
Koppla av.
Go with the flow.



Titt-ut! (Blogga varje dag 142)

Det är så mycket jag borde göra just nu. 

Ibland blir jag bara sittande med ett idiotiskt spel på I-paden.

Högar av surdegar har jag omkring mig. 

De bara växer och växer. 

När jag står där och försöker ta i tu med en berättar stora pojken att han inga skor har till gympan i skolan. 

Suck!

Kanske hörs vi i morgon mellan ett yoga festivals besök och ett annat.

Idag måste jag springa/köra/gå...och kanske till och med cykla för att hinna få saker gjorda.

Hej så länge!

Ville bara säga det.

Jag vill också leva (Blogga varje dag 141)

Leker lite med Karins nya boktitel...
fast utan FAN.
Jag har ju tänkt det ofta.
Fast jag egentligen inte alls tycker om svordomar.
Men när det behövs så...
För att få mera kraft.
Det behöver man när man får veta att medicinerna man tar för att hålla bröstcancern borta provocerar något annat i livmodern.
Ska på hysteroskopi på måndag.
Vill inte det.
Inte alls.
Ett nödvändigt ont.
Alltså går jag dit.
Jag älskar att leva.
Inga otäckheter ska få bygga bo i mig igen.
Inte på något vis.

Det känner jag där jag ligger på yogamattan på mitt yogaställe, flåsandes för att jag skyndat mig dit;
Först tröttade jag ut valpen i parken.
Sen sprang jag som en galning och åkte buss som en sardin.
Förvånansvärt hur Rom bara kan braka på sådär när det nyss var helt tomt....alldeles nyss.

Känner det starkt när jag utför mina asanas.
Kärleken till livet.
Till alla mina närmaste fast jag inte alls jämnt är så glad för de det gör.
Vissa röstar fel...såsom jag ser det.
Andra gör alls inte det jag skulle önska.
Ändå känner jag en enorm värme bubbla upp.
Faktiskt är jag tacksam. 

Att jag fått lära känna dem.
Tacksam att få vara med.

De där som förstör...(Blogga varje dag 140)

Jag har varit med om de så många gånger nu. 

Både i Sverige och i Italien. 

Man går med i ett demonstrationståg. 

I mitt fall har det nästan uteslutande varit för djurskydd. 

Minns ett här i Rom mot kosmetika tester på djur. 

Helt plötsligt klirrade butiksfönster. 

Stenar flög. 

Men det var inga djurvärnare som kastade och sabbade. 

Det var den där klicken av udda typer som bara hakar på. 

De som går med och helt plötsligt bara finns där vid din sida utan att du känner dem.

Där och då fick djurskyddsföreningen skulden. 

De kom fram senare att de inte alls hade med förstörelsen att göra.

Jag ser det igen. 

Titta här vad vänster gjorde mot en stackars polishund!

Kolla som de förbaskade SD-arna slagit ner folk till höger och vänster!

Se som de där moderaterna/ Berlusconi anhängarna eller vad du vill har farit fram!

Vad vet jag hur mycket som stämmer...

Jag såg när Rom var fullt av troende och allt skräpet de lämnade i högar efter sig...

Drog slutsatsen att alla är vi lika. 

Efteråt fick jag veta att alla soptunnor hade plockats bort för rädslan av bombläggningar.

Här, i Italien, sätter man upp bilder och lägger ut blommor en gång om året till unga män som dött för det de trodde på. De blev dödade medan de demonstrerade. 

Någon var vänster anhängare. 

Någon var höger anhängare. 

Vem säger att det var någon från "fel sida" som dödat dem?

Det kan lika gärna ha varit ett av de där rötäggen som bara var ute för att "passa på" när det ändå var upp och ner allting.

Fast skulden läggs på de andra, de som tillhör fel grupp.

Det händer och händer igen. 

Ska vi aldrig lära oss att se saker som de är? 

Att elaka människor finns i alla grupper. 

Andas djupare än djupast (Blogga varje dag 139)

En liten stund framför datorn. 

Svara på lite saker. 

Kolla lite. 

Ska till sjukhuset idag. 

Sexmånaders revisionen är över mig. 

Alla prov är bra utom endometriosen.

Så vi får väl se...

Så vaknar minstingen med en ännu svullnare läpp än han hade i går efter att tandläkaren tagit bort två mjölktänder som stoppade de som är på väg ner. 

En tand växte konstigt snett. 

Igår kväll svullnade läppen. 

Jag gav honom is och den gick ner lite. 

I morse såg han ut som om han gått en rond i boxnings ringen.

Vad gör jag nu?

Ta honom med mig?

Ringa svärfar och be honom ta pojken till barnläkaren?

Jag vet faktiskt inte...

En väninna erbjuder sig att komma och bjuda honom på glass vid tolv. 

Hon säger att det bara är att vänta. 

Svullnaden kommer att gå ner. 

Jo. 

Javisst. 

Men precis en dag då jag måste resa över hela stan och vänta och vänta och vänta. 

Han klarar sig ju bra själv. 

Men att gå till läkaren ensam i den här staden, det är att ta i.

Tar sats och ringer svärfar. 

Håller koll på andningen. 

Vi ska nog andas oss igenom denna dagen också.

Varför är det så? (Blogga varje dag 138)

Jag pratar en massa skräp om att vi är alla lika och att man inte ska gå omkring och sura rumpan av sig för att någon gjort en illa. 

Att det ju finns anledningar. 

Alla kan vi ju ryta till och uppföra oss som riktiga bufflar när det lider.

Sen står jag där med svårt illamående, ont i magen och min kompis säger, när obehagliga människan gått sin väg, att jag bleknat. 

Kan inte. 

Förmår mig inte.

Galna mamman med löstupe'...ni får ursäkta mig alla som använder extensions och grejer jag vet att det är mode men det finns en gräns och jag är så nykär i mitt återutväxta hår och alla andra bra ursäkter...och gobeläng klänningar i prinsess stuk gör mig på dåligt dåligt humör. 

Hon har skällt på nästan alla. 

Hon har sagt att hon kan få hjärtsnörp och dö som hot när hon bråkade med mig. 

Nu går hon ronden och kramar om alla och hälsar på.

Även de hon bråkat med. 

Ja, utom med mig då förstås...

När hon då står där och pratar med min kompis precis framför näsan på mig så kommer illamåendet över mig.

Jag är alltså inte mera yogisk än så här. 

Jag kan med andra ord inte alls vända andra kinden till och utbrista i ett; ja men hej! hur mår du och hela din familj. 

Detta måste jag jobba på. 

Eller måste jag det?

Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som hon inte finns?

Hon är aldrig någonsin med på något ändå...

Utsätter inte sin son för våra snorungar ändå...

Ändå är det mest den här otäcka känslan som tar mig som jag vill ha bort. 

Vill verkligen inte känna mig så.

Vad jag helst tuggar på. (Blogga varje dag 137)

Får en utmaning på halsen av Annika. 

Och var ska en utmaning som handlar om mat annars vara om inte i/på halsen...ha ha ha!

Förlåt...kunde inte låta bli.

Mat brydde jag mig aldrig särskilt mycket om förrän jag bestämde mig för att bli vegetarian för trettio år sedan. 

Dess för innan var det bara något som störde mina tankar och upptåg. 

Att man kallade på mig för att det var matdags var bara ett motiv till irritation.

Så kom dagen då jag äntligen kunde välja bort köttet. 

Det jag hatade. 

Djuren var mina skyddslingar. 

Inte äter man sina kära. 

Inte stänger man in dem i små små utrymmen för att sen döda dem. 

Inte ville jag vara orsak till andras lidande. 

Min mor tillät att jag blev vegetarian då jag själv kunde laga min mat. 

19 år gammal sa jag att jag kunde det.

Sen åt jag sallad en hel månad. 

Insåg dock att så här kan man inte fortgå...fast det nu förmodligen skulle gå under kategorin "rawfood"...finns det ju inte tillräckligt med näring i bara sallad...mest vatten...fast det beror ju egentligen på vad man lägger i...

Därför stolpade jag snart in på mitt älskade bibliotek och fann en helt ny värld. 

Stora Gröna Kokboken blev min bibel.

Sen följde en tid av experimenterande. 

Jag hade upptäckt ett nytt sätt att leva.  

En ny möjlighet.

Sen började jag jobba. 

 Mackor med ost eller tartex blev standard. 

Fast bara om jag var hungrig. 

Jag kunde liksom komma långt innan jag insåg att darrandet och illamåendet inte berodde på trötthet men att jag helt glömt bort att äta.

Blodsockret var på noll.

Galet. 

Fel.

Ändå fortsatte jag med att äta när jag var tvungen. 

Fel mat.

Så flyttade jag till Italien. 

Upptäckte pastan, ostarna, vinet, oliverna, färska grönsakerna, frukterna...

Eller så var det kärleken. 

Vad vet jag...

Gick upp ett antal kilo.

Jag som alltid varit ett benrangel med stor rumpa blev nästan normal...fast med fortsatt stor rumpa.

Åren gick och en dag...som man inte kan kalla vacker...upptäckte jag hur det är att få cellgift. 

Hur man tappar smaken helt. 

Eller hur allt smakar medicin. 

Hur man drömmer om något gott.

Hur en frukt kan bli något som man fantiserar om på natten.

Och jag kan inte med ord beskriva hur jag njuter nu av allt jag kan lägga på min tunga. 

Smaklökarna blir höga av saker som;

1, Svamp i alla dess former.

därför finns det nästan allt som oftast i min kyl. Har läst någonstans att det inte alls är okej i ayurvedan...men....

2, Bönor och linser och kikärtor och ärtor och...ja, jag är ju vegetarian och därför klarar jag mig inte utan dem i längden. 

Köpte färska borlotti igår på marknaden och det vattnas i munnen bara jag tänker på dem.

3, Frön av alla de slag. Den som tittar in i mitt skafferi skulle kunna få för sig att jag har fullt med fåglar här. Faktiskt får jag försvara solrosfrön, pumpafrön, chiafrön, och allt annat som jag hittar i min eko-affär, med knytnävarna ibland då man och barn också har ett gott öga ditåt.

4, Chinoa. Min nyaste kärlek. Stora pojken och mannen äter utan knot. Minstingen bråkar. 

Jag ger dock inte upp. Den är såååå god. Blandad med allt möjligt. I dryck form. Hinkvis.Smak galningen i mig går upp i extas.

5, Ägg...kan inte komma ifrån dem fast jag skulle vilja det. Har länge funderat på att bli vegan. Ostar kan jag slopa och gör ofta hela veckor utan. Mjölk rör jag knappt. Men ägg...Nej, de är och förblir min svaghet. Så användbara och goda.

6, Måste faktiskt lägga till en ingredient till; basmati ris. Går igång bara jag känner doften. Hjälp! Jag är ris-narkoman.

Som ni ser följer jag inte någon särskild hälsolinje...eller vad man ska kalla det.

Vin dricker jag ju ofta. 

Inte för inte är jag gift med en italienare.

Ändå tror jag att jag äter bra. 

Fast med tyngpunkt på det som inspirerar mig i smakväg. 

Jag testar gärna  nya saker fulla med kryddor. 

I kväll åt jag en blomkålsfräs som jag hittat på Ulrikas blogg.

Mums!!!

Vet inte riktigt vem jag ska skicka vidare utmaningen till...

Om det är någon som känner sig manad får ni gärna haka på. 

Under tiden tänker jag till vem jag skulle kunna nominera och förmodligen kommer jag på mera som finns i mitt skafferi.

Komma igång igen...(Blogga varje dag 136)

Skolorna sparkar igång igen här. 

Minstingen började i torsdags. 

Stora pojken börjar på måndag. 

Skönt känner jag först. 

De kommer lite ifrån soffhänget med datorspelande från morgon till kväll, som det blivit den sista tiden.

Jag slipper bråket som de lyckas trycka in mellan spelandet på var sitt håll...hur de nu lyckas med det.

Stöta sig med varandra bara för att de vill, tror jag.

Men när jag står där i röran framför skolan och konstaterar att där är mera vuxna än barn får jag ångest.

Vill inte. 

De finns typ tre eller kanske fyra mammor i klassen jag gillar. 

De andra vill jag helst slippa. 

Får man tänka så?

Vissa får mig att känna rysningar...

Intalar mig själv att det här är ju faktiskt minstingens sista år på denna skola. 

Det är till och med sista året i detta kvarter. 

Sen byter vi helt. 

Jag vet att det kommer att finnas svårsmälta människor även där. 

Men de kommer jag att se mindre av. 

Dels finns hans skola tvärs över gatan och han kan gå dit och hem alldeles själv redan från starten. 

Sen är det annorlunda på mellanstadiet. 

Man träffar bara andra föräldrar på möten eller kvartssamtal.

Skönt! 

Är jag förfärligt nu?

Det blir så konstig stämning efter några år av stötande och nötande med föräldrar som överbeskyddar sina barn. 

Lämning och hämtning obligatorisk varje dag. 

Stå där i mängden och vinka in sitt barn medan folk pratar skit.

Jag är trött och färdig med det där.  

Orkar inte höra hur Pelle minsann puttade Kalle och sa skitunge och en och annan svordom från någon mamma som tycker att alla precis alla utom hennes är de sämst uppfostrade telningarna.
Fast de heter ju förstås inte Kalle och Pelle här...mera Francesco och Marcello eller så...

Trots att  vi är bara i början av skolåret så ser jag redan fram emot juni 2015.

Ja, ni får tycka att jag är galen men det är så det är. 

På något vis ska det gå. 

Det ska det.

Yes! ( Blogga varje dag 135)

Hoppar jämfota av glädje. 

Det funkar. 

Man skickar ut de där tankarna om hur det ska bli. 

Ser sig själv flytta ut och in i sin dröm.

Köket står på plats. 

Barnen får sina rum.

Vi får trädgården. 

Allt blir bra helt enkelt. 

Sen sätter jag mig ner och tackar i min meditation. 

Jag tackar fina mäklar/mamma/vännen.

Vackra unga mannen som vill ha vår lägenhet. 

Äldre mannen som vill att vi ska ta över hans kärlek. 

Universum som lyssnar så bra på mig just nu. 

Tack till mannen som först brusar upp och sen blir världens mest medgörlige. 

Jag är lyckligt lottad.

Stjärnorna är med mig.

Det finns liksom inget att tillägga.

Hundilskna pensionärer...(Blogga varje dag 134)

tänker jag inte skriva om idag. 

Fast jag ville det från början. 

Nej, jag har ingen lust att berätta om det.

Jag drömmer ju om en värld där vi alla lever i fred; hundar och barn och äldre människor.

Precis som över landsgränserna, kulturskillnaderna. 

Bara leva i fred. 

Acceptera varandra utan att försöka rätta till och forma om.

Som den sura grupp pensionärer som hotar vår hundgrupp med att skicka polisen på oss.

Nä, vill verkligen inte det. 

Låter dem vara där i sina surar kokonger och går vidare. 

Ser solen som strålar mellan regnskurarna.

Ja, jag vill koncentrera mig på det som är positivt. 

Att jag har börjat med hundträning. 

Att minstingen var med tills han började skolan, idag. 

Min minsting, som jag ju skrivit om i flera inlägg...fast kanske inte så mycket som jag skrivit om hans bror...hmmm...

I alla fall, han den där högljudde. 

Ibland mer än lovligt stökig och jag får hålla i mig själv för att inte säga till honom för tusende gången samma eftermiddag att hålla sig lugn, vara tyst. 

Det hjälper inte. 

I vissa fall blir det bara värre. 

Så han är alltså med mig på första lektionen av lydnadsträningen. 

Helt plötsligt är det han som får hunden att sitta, stanna kvar och ligga. 

Han får sååå mycket beröm av tränaren att han växer minst tio centimeter.

Det märks att vovven ser honom som en bror man kan leka med.

Fast han ändå följer minstingen. 

Och att min unge som har så svårt att sitta stilla kan vara så lugn.

Han ger de rätta tecknen. 

Lyssnar på hundtränaren. 

Ja, detta vill jag verkligen skriva om.

Det är positivt, vackert och fullt av glädje.

Precis som man ska träna hund ska man träna sig själv och sönerna i den positiva andan.

Det är bara att försöka. 

Igen och igen. 

Inte låta suringarna få så stor vikt.

Bara det.

Hålla mig flytande (Blogga varje dag 133)

Inte låta mig sugas med ner i djupet när någon i min närhet ser det svarta igen.

Inte känna mig sådär oförmögen till allt bara för att denne någon reagerar med ilska mot allt och alla.

Försöka vända på det.

Hitta det positiva. 

Låga budet på vår lägenhet är bara en början.

Man SKA förhandla i detta land även om det tar emot.

Hunden vill inte gå ut efter kvällsmaten för att han gick ut sent på eftermiddagen.

En glad tioåring som vill hänga med på morgonrundan är positiv även då man är trött så det snurrar.

Tassande under sängen klockan fyra på morgonen är lugnande.

Det kommer att vända till positivt. 

Allt gör det. 

Ändå är det så förbaskat svårt. 

Jag har så lätt för att suga åt mig när någon sprider sura vibrationer. 

Hjälp!

Hela min meditation går åt att försöka hitta rätt. 

Allt blir bra.

Allt ordnar sig.

Håller den där bilden av lugn och frid. 

Inte bara på ytan.

Glutenfria vi (Blogga varje dag 132)

Det blir nog inte så tokigt.

Att lära sig leva utan en massa gluten som först verkade så galet svårt känns efter några experiment med rismjöl, dinkel och majs inte alls så galet.

Upptäckter att jag har en hel del i mitt skafferi som redan går utmärkt för att fixa ihop något i matväg även då man utesluter mjöl.

Jag kan bara lära mig av detta.

Hitta nya utvägar.

Fixa om gamla recept.

Barn och man är redan ganska tåliga.

De sväljer inte vad som helst. 

Men de går med på mina test.

Uttalar sig. 

Peppar mig. 

Jo visst, blir det bra...

Säkert har vi också nytta av det.

Om det nu visar sig att det bara är stora pojken som är gluten allergiker. 

Det här är en början för oss på många sätt och vis, istället för ett slut.

Mjöl slut.

Helt klart!

Barnasinnet kvar (Blogga varje dag 131)

För ett antal år sedan fick min man en mini Zen trädgård av mig i present.

Han tog den genast med till sitt kontor och där har den fått stanna kvar.

Så berättar han en kväll om hur en utav hans arbetskamrater har för vana att smyga in och rita dit snoppar i sanden när min man är ute. 

Detta har blivit en rolig lek.

Min man smyger på arbetskamraten för att försöka få fast honom.

Kollegan blånekar naturligtvis.

Förkunnar högljutt för de andra arbetskamraterna att det är lögn och förtal.

Han har aldrig gjort något så lågt.

Fast han passar på att tala om att han inte gillar den där vanan min man har att låsa in trädgården när han åker på semester...

Och så en dag ser mannen honom runda hörnet och gå in då han själv är ute ur rummet. 

Han smyger dit och ta da, den galne penis- ritaren är fast. 

Det finns bara ett problem.

Sanden är orörd. 

Min man som är en särdeles enveten typ lyfter Zen trädgården och där under ligger ett papper med en prydlig snopp dit klottrad. 

Jag behöver väl inte säga att barnen ligger dubbla när han berättar detta. 

Han säger att det finns människor på det där kontoret som tycker att de är oerhört barnsliga och borde sluta med sånt trams.

Jag tänker att det är just de här små "trams-grejerna" som kan göra ens dag.

Att skoja friskt utan att någon blir skadad. 

Några minuter varje dag.

Det om något är väl att ta väl hand om sitt inre lilla barn.

Ni vet, det där lilla som roar sig med lite.

Som inte behöver ta allt på blodigt allvar.

Jag tror att vi verkligen måste värna om det. 

Busa mera.

För att skratta mera.

Lika som bär (Blogga varje dag 130)

Det är full rulle på min minsting.

Det är full rulle på min fasters minsta hund.

Inget tycks trötta ut dom.

Gymnastik, agility...kallade vad du vill.

Inget biter på de här energiknippena förrän deras alldeles egen inre klocka säger stopp.

Då ramlar de ihop där de går och står.

Stopp.

Timeout.

Ändstation.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att min minsting är oerhört högljudd.

Säkert alltför energisk vi många tillfällen.

Men samtidigt är det ju så positivt.

Att han vill så mycket.

Är så full av liv.

Han har en purken sida också, min unge.

Då han inte får som han vill, och jag kan lova att han är proppad med önskemål, eller när någon gjort honom en orätt.

Då tar han sig en stund att tänka ut hämnden och sen smäller det ordentligt.

Tror inte att min fasters hund har den där sura sidan.

Åtminstone har jag aldrig sett den.

Fast hon säger att det är så skönt när min pojke varit där.

Då sover vilda hunden så länge och väl efteråt.

Ja, de lyckas tydligen trötta ut varandra ordentligt.

Så som ingen annan kan.

Det är ju min fasters vackra Sheltie, Wimsa som är anledningen till att vi nu har den lilla fina hund. 

Det är Wimsa som gjort att sonen bara inte kunde slita sig från denna sötnos som ju är så lik henne.

Lika barn leker bäst.

Fast han är en lugn typ. 

Inte alls så energisk som min son eller Wimsa.

Så händer det där. 

Av en ren händelse så får min son göra lite träning med hunden när vi testar lydnad. 

Och till min stora förvåning är han både sansad, lyssnar på läraren och lyckas ha mera tålamod än vad jag gör.

Ja, faktiskt överaskar han mig glatt, pojkvaskern. 

Trots att han liknar en sjövild hund.

Snabba kast (blogga varje dag129)

Den vackre unge, kostymklädde mannen gick med raska steg igenom vår lägenhet häromkvällen tillsammans med mäklartjejen.

Inte ett ord annat än godkväll och adjö hörde jag. 

Därför tänkte både mannen och jag att det var nummer två som bett om att få komma på en andra titt.

Han frågade och frågade och hade gravida frun hemma.

Ja, tänk såna förutfattade meningar man kan ha.

Att det var han och frun som skulle komma tillbaka...

Unga tysta killen har varit här två gånger till nu, med sin mamma.

Om allt går väl kommer det att gå fort.

Mäklaren säger att de är mycket intresserade.

Så mannen och jag får fart. 

Ber om kostnadskalkyler på kök.

Åker till lägenheten vi vill köpa och tar mått med vännerna som ska sköta renoveringen.

Tänk om vi får allt klart till årsskiftet...

En bubblande känsla når oss.

Det här är kul.

Visst vi kommer att få mindre plats på vissa ställen.

Vår fina bokhylla måste kortas ner.

Men trädgården...

Den uppväger allt och ligger där som en oas .

Väntande på oss och en intet anande liten hund.

20 minuter (Blogga varje dag 128)

De kan vara i all evighet.

Som när man ställt timern fast glömt ställa in allt runtomkring.

Hela tiden blir man avbruten, tankar, telefonen, dörrklockan, det eviga "mammandet". 

De kan gå snabbt som ett snälltåg. 

Man ska bara googla fram en sak.

Kolla något.

Bli klar med en skrift.

Vips har det gått 2 X 20 minuter.

Ibland mer.

De kan vara alldeles precis.

Helt rätt. 

Fantastiskt helande.

Ska vi slåss lite grann du och jag? (Blogga varje dag 127)

Stänger ner allt och drar iväg med sönerna. 

Bort från datorerna, TV:n, 3DS och I-pad. 

Det gnälls, det regnar.

Regn har aldrig stoppat mig.

Inte idag heller. 

Instuvade i bilen slutar dropparna falla lika snabbt som de började. 

Hunden är den ende som är riktigt nöjd. 

Han har intagit sin plats på golvet bakom mig. 

Nosen sniffar lite mellan framsätena. 

Här kommer det att hända något.

Det gillar han.

Stannar min "Scharabang", som jag redan känner kommer att bli en trevlig vän, längs med gatan på andra sidan Villa Ada. 

Barnen fryner lite på näsan. Ännu ett hundområde. Ja, faktiskt. Vi behöver vidga våra vyer, jycken och jag...och när jag tänker efter... de med.

Vi hittar lätt dit. Mina morgon hundvänner har pratat väl om detta ställe. Det är gräs, träd och rent & fint. Vatten posten har knapp så man slipper lervällingen som annars formeras runt omkring och gör att man alltid har leriga tassar och päls även då solen strålar. 

Ja, den får stora plus den här gröna plätten för fyrbenta. 

Även mina två snabbkritiserande barn faller till föga.

Efter en liten promenad finner Wish två Jack Russel kompisar som han leker och brottas med på hundvis. 

Jag står där och tittar på. 

Upptäcker att mobilen ligger kvar där hemma. 

Det gör inget.

Ser i ögonvrån att mina pojkar brottas som hundarna ungefär. 

Ja, det är väl så här det ska vara.

I all enkelhet. 

Gå fram till någon med den där frågan om närkontakt och så är det igång. 

Så simpelt. 

Jag som bara står där och andas. 

Väntar.

Nästan mediterar.

Ja, för jag känner ju inte det där behovet av närkontakt...inte så nära åtminstone.

Stå mera rak, människa! (Blogga varje dag 126)

Jag försöker verkligen att hålla mig så rak jag bara kan.

Där hos bröst-klämmaren.

Dags för årets mammografi. 

Har just suttit och undrat om de glömt bort oss allihop i väntrummet.

Jag hade tid klockan 10 och blir inkallad 10,40.

De andra sitter kvar.

Fast de var där när jag kom.

Krumma jeans damen.

Gråa paret med allt i en liten ryggsäck. 

Colombianerna som alla känner varandra. 

Kvinnan med de tjockaste överarmarna jag sett utan att man kan skylla på musklerna.

Mamman med pojken som inte gör läxor och som har en svullen hand. 

Ja, jag svischar förbi dem bara.

De kallade faktiskt på mig.

Jag vill ju att det ska gå fort fort.

Både för de som kanske väntar på samma kille och för mig själv som aldrig har tyckt om sjukhuslukt någonsin.

Kläm på du bara och bråka inte om hur jag står, tänker jag.

Fast det säger jag inte.

Inte är jag där för att få höra det gamla vanliga om hur sned jag är.

Egentligen är det inte det han säger heller.

Han, unga killen, som har äran att genomlysa mina tuttar...eller det som är kvar av dem.

Nej, han vill egentligen bara att jag ska stå så pass rak att det blir bra bilder. 

Så att de ser allt.

Det gör de.

Allt är bra.

Det är ju bara det där med krokigheten.

Vill gärna jämföra med träd. 

De är väldigt få träd som är raka. 

Fast jag är ju inget träd och då får man träna. 

Helst framför spegeln.

Japp, för att bli ett lagom snett gammalt träd.

Agility Corgi (Blogga varje dag 125)

Packar in barn och hund i bilen.

Färden går till närmsta hundklubb. 

Den ligger alldeles intill vackra Villa Ada.

Jag kör den slingriga vägen upp genom stads-skogen, ner igen till höger om moske'n och så är vi framme. 

Hundar som skäller. 

Hoppställningar.

Tunnlar.

Vi har kommit rätt.

Får prata med agility tränare som först skrattar till.

Jo då, visst kan Wish få prova.

Fast hindret måste sänkas.

Jag som går därifrån efter att hunden hälsat på en annan hund och med löfte om att få prova på torsdag har en liten tvekan med mig.

Kanske kan inte Corgis träna agility...

Men visst sa min faster det...

Nästan helt hundra sa kompisen det...

Så letar jag bland videos på youtube.

Och hittar den här;

Visserligen är min Corgi en Pembroke...

fast jag behöver ju inte säga det till honom.

Dagdrömma (Blogga varje dag 124)

Vi roar oss med att åka runt till olika möbelaffärer just nu.

Bara att gå där och fundera hur det ska bli.

Dra fingret över golvprover som ser ut som trä fast är sten.

Kolla alla lådorna i ett dyrt kök som vi aldrig någonsin kommer att har råd med och därför passa på.

Upptäcka att vi är rörande överens om både golvfärg och köksmöbler.

Ja, vi drömmer och kollar och drömmer och kollar igen.

Så säkra är vi på att vår lägenhet kommer att bli såld snabbt som ögat.
Så är det bara.

Ditt vi ska flytta.

Ett möjligt kök.