Komma igång igen...(Blogga varje dag 136)

Skolorna sparkar igång igen här. 

Minstingen började i torsdags. 

Stora pojken börjar på måndag. 

Skönt känner jag först. 

De kommer lite ifrån soffhänget med datorspelande från morgon till kväll, som det blivit den sista tiden.

Jag slipper bråket som de lyckas trycka in mellan spelandet på var sitt håll...hur de nu lyckas med det.

Stöta sig med varandra bara för att de vill, tror jag.

Men när jag står där i röran framför skolan och konstaterar att där är mera vuxna än barn får jag ångest.

Vill inte. 

De finns typ tre eller kanske fyra mammor i klassen jag gillar. 

De andra vill jag helst slippa. 

Får man tänka så?

Vissa får mig att känna rysningar...

Intalar mig själv att det här är ju faktiskt minstingens sista år på denna skola. 

Det är till och med sista året i detta kvarter. 

Sen byter vi helt. 

Jag vet att det kommer att finnas svårsmälta människor även där. 

Men de kommer jag att se mindre av. 

Dels finns hans skola tvärs över gatan och han kan gå dit och hem alldeles själv redan från starten. 

Sen är det annorlunda på mellanstadiet. 

Man träffar bara andra föräldrar på möten eller kvartssamtal.

Skönt! 

Är jag förfärligt nu?

Det blir så konstig stämning efter några år av stötande och nötande med föräldrar som överbeskyddar sina barn. 

Lämning och hämtning obligatorisk varje dag. 

Stå där i mängden och vinka in sitt barn medan folk pratar skit.

Jag är trött och färdig med det där.  

Orkar inte höra hur Pelle minsann puttade Kalle och sa skitunge och en och annan svordom från någon mamma som tycker att alla precis alla utom hennes är de sämst uppfostrade telningarna.
Fast de heter ju förstås inte Kalle och Pelle här...mera Francesco och Marcello eller så...

Trots att  vi är bara i början av skolåret så ser jag redan fram emot juni 2015.

Ja, ni får tycka att jag är galen men det är så det är. 

På något vis ska det gå. 

Det ska det.