Ska vi slåss lite grann du och jag? (Blogga varje dag 127)

Stänger ner allt och drar iväg med sönerna. 

Bort från datorerna, TV:n, 3DS och I-pad. 

Det gnälls, det regnar.

Regn har aldrig stoppat mig.

Inte idag heller. 

Instuvade i bilen slutar dropparna falla lika snabbt som de började. 

Hunden är den ende som är riktigt nöjd. 

Han har intagit sin plats på golvet bakom mig. 

Nosen sniffar lite mellan framsätena. 

Här kommer det att hända något.

Det gillar han.

Stannar min "Scharabang", som jag redan känner kommer att bli en trevlig vän, längs med gatan på andra sidan Villa Ada. 

Barnen fryner lite på näsan. Ännu ett hundområde. Ja, faktiskt. Vi behöver vidga våra vyer, jycken och jag...och när jag tänker efter... de med.

Vi hittar lätt dit. Mina morgon hundvänner har pratat väl om detta ställe. Det är gräs, träd och rent & fint. Vatten posten har knapp så man slipper lervällingen som annars formeras runt omkring och gör att man alltid har leriga tassar och päls även då solen strålar. 

Ja, den får stora plus den här gröna plätten för fyrbenta. 

Även mina två snabbkritiserande barn faller till föga.

Efter en liten promenad finner Wish två Jack Russel kompisar som han leker och brottas med på hundvis. 

Jag står där och tittar på. 

Upptäcker att mobilen ligger kvar där hemma. 

Det gör inget.

Ser i ögonvrån att mina pojkar brottas som hundarna ungefär. 

Ja, det är väl så här det ska vara.

I all enkelhet. 

Gå fram till någon med den där frågan om närkontakt och så är det igång. 

Så simpelt. 

Jag som bara står där och andas. 

Väntar.

Nästan mediterar.

Ja, för jag känner ju inte det där behovet av närkontakt...inte så nära åtminstone.