Lika som bär (Blogga varje dag 130)

Det är full rulle på min minsting.

Det är full rulle på min fasters minsta hund.

Inget tycks trötta ut dom.

Gymnastik, agility...kallade vad du vill.

Inget biter på de här energiknippena förrän deras alldeles egen inre klocka säger stopp.

Då ramlar de ihop där de går och står.

Stopp.

Timeout.

Ändstation.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att min minsting är oerhört högljudd.

Säkert alltför energisk vi många tillfällen.

Men samtidigt är det ju så positivt.

Att han vill så mycket.

Är så full av liv.

Han har en purken sida också, min unge.

Då han inte får som han vill, och jag kan lova att han är proppad med önskemål, eller när någon gjort honom en orätt.

Då tar han sig en stund att tänka ut hämnden och sen smäller det ordentligt.

Tror inte att min fasters hund har den där sura sidan.

Åtminstone har jag aldrig sett den.

Fast hon säger att det är så skönt när min pojke varit där.

Då sover vilda hunden så länge och väl efteråt.

Ja, de lyckas tydligen trötta ut varandra ordentligt.

Så som ingen annan kan.

Det är ju min fasters vackra Sheltie, Wimsa som är anledningen till att vi nu har den lilla fina hund. 

Det är Wimsa som gjort att sonen bara inte kunde slita sig från denna sötnos som ju är så lik henne.

Lika barn leker bäst.

Fast han är en lugn typ. 

Inte alls så energisk som min son eller Wimsa.

Så händer det där. 

Av en ren händelse så får min son göra lite träning med hunden när vi testar lydnad. 

Och till min stora förvåning är han både sansad, lyssnar på läraren och lyckas ha mera tålamod än vad jag gör.

Ja, faktiskt överaskar han mig glatt, pojkvaskern. 

Trots att han liknar en sjövild hund.