Mannens och min terapeut.
Hon som ska hjälpa oss att ta reda på vad som gör att vår son har så dåligt självförtroende.
En tio minuters utläggning om läsandets förmåner känns liksom lite onödig att höra.
Men hon kan ju inte gärna veta att vi på våra semestrar, innan barnen, packade ner mer böcker än kläder i väskorna.
Upprepar gör hon också. Jag sitter och blir yr. Italiensk pytt i panna tänker jag. Helt plötsligt blir det som när jag var ny här och inte hängde med ens på de enklaste samtalen. Kommer på mig själv att att spåra ur i tankarna lite.
Så helt plötsligt kommer vi in på det som gör ont. Min bror och hans konstiga förhållande med min mor. Depressioner. Min syster. Min mans otroligt ensamma barndom. Depressioner. Hon har läst på våra historier. På de där papperna som jag lyckades lämna in innan vi drog på semester allihop. Om att vi båda, mannen och jag, har mycket deprimerade personer i våra familjer och i vårt förflutna. Sår som vi bär med oss. Obefogade rädslor som förstorats upp. Som vi förstorar upp och överför på barnen...
Vi får i hemläxa att tänka på detta.
Det känns som om hon i alla fall ger oss något. Igen.
Konstigt att vi varje gång, på väg dit, tänker att det inget tjänar något till...och sen...
Kanske kan hon hjälpa oss i alla fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar