Varför är det så? (Blogga varje dag 138)

Jag pratar en massa skräp om att vi är alla lika och att man inte ska gå omkring och sura rumpan av sig för att någon gjort en illa. 

Att det ju finns anledningar. 

Alla kan vi ju ryta till och uppföra oss som riktiga bufflar när det lider.

Sen står jag där med svårt illamående, ont i magen och min kompis säger, när obehagliga människan gått sin väg, att jag bleknat. 

Kan inte. 

Förmår mig inte.

Galna mamman med löstupe'...ni får ursäkta mig alla som använder extensions och grejer jag vet att det är mode men det finns en gräns och jag är så nykär i mitt återutväxta hår och alla andra bra ursäkter...och gobeläng klänningar i prinsess stuk gör mig på dåligt dåligt humör. 

Hon har skällt på nästan alla. 

Hon har sagt att hon kan få hjärtsnörp och dö som hot när hon bråkade med mig. 

Nu går hon ronden och kramar om alla och hälsar på.

Även de hon bråkat med. 

Ja, utom med mig då förstås...

När hon då står där och pratar med min kompis precis framför näsan på mig så kommer illamåendet över mig.

Jag är alltså inte mera yogisk än så här. 

Jag kan med andra ord inte alls vända andra kinden till och utbrista i ett; ja men hej! hur mår du och hela din familj. 

Detta måste jag jobba på. 

Eller måste jag det?

Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som hon inte finns?

Hon är aldrig någonsin med på något ändå...

Utsätter inte sin son för våra snorungar ändå...

Ändå är det mest den här otäcka känslan som tar mig som jag vill ha bort. 

Vill verkligen inte känna mig så.