Jag försöker verkligen att hålla mig så rak jag bara kan.
Där hos bröst-klämmaren.
Dags för årets mammografi.
Har just suttit och undrat om de glömt bort oss allihop i väntrummet.
Jag hade tid klockan 10 och blir inkallad 10,40.
De andra sitter kvar.
Fast de var där när jag kom.
Krumma jeans damen.
Gråa paret med allt i en liten ryggsäck.
Colombianerna som alla känner varandra.
Kvinnan med de tjockaste överarmarna jag sett utan att man kan skylla på musklerna.
Mamman med pojken som inte gör läxor och som har en svullen hand.
Ja, jag svischar förbi dem bara.
De kallade faktiskt på mig.
Jag vill ju att det ska gå fort fort.
Både för de som kanske väntar på samma kille och för mig själv som aldrig har tyckt om sjukhuslukt någonsin.
Kläm på du bara och bråka inte om hur jag står, tänker jag.
Fast det säger jag inte.
Inte är jag där för att få höra det gamla vanliga om hur sned jag är.
Egentligen är det inte det han säger heller.
Han, unga killen, som har äran att genomlysa mina tuttar...eller det som är kvar av dem.
Nej, han vill egentligen bara att jag ska stå så pass rak att det blir bra bilder.
Så att de ser allt.
Det gör de.
Allt är bra.
Det är ju bara det där med krokigheten.
Vill gärna jämföra med träd.
De är väldigt få träd som är raka.
Fast jag är ju inget träd och då får man träna.
Helst framför spegeln.
Japp, för att bli ett lagom snett gammalt träd.
Älskar din kärvhet Marika! Inga krusiduller bara som livet självt. Och jag tror att du är ett rakt träd! kram
SvaraRadera