Hundilskna pensionärer...(Blogga varje dag 134)

tänker jag inte skriva om idag. 

Fast jag ville det från början. 

Nej, jag har ingen lust att berätta om det.

Jag drömmer ju om en värld där vi alla lever i fred; hundar och barn och äldre människor.

Precis som över landsgränserna, kulturskillnaderna. 

Bara leva i fred. 

Acceptera varandra utan att försöka rätta till och forma om.

Som den sura grupp pensionärer som hotar vår hundgrupp med att skicka polisen på oss.

Nä, vill verkligen inte det. 

Låter dem vara där i sina surar kokonger och går vidare. 

Ser solen som strålar mellan regnskurarna.

Ja, jag vill koncentrera mig på det som är positivt. 

Att jag har börjat med hundträning. 

Att minstingen var med tills han började skolan, idag. 

Min minsting, som jag ju skrivit om i flera inlägg...fast kanske inte så mycket som jag skrivit om hans bror...hmmm...

I alla fall, han den där högljudde. 

Ibland mer än lovligt stökig och jag får hålla i mig själv för att inte säga till honom för tusende gången samma eftermiddag att hålla sig lugn, vara tyst. 

Det hjälper inte. 

I vissa fall blir det bara värre. 

Så han är alltså med mig på första lektionen av lydnadsträningen. 

Helt plötsligt är det han som får hunden att sitta, stanna kvar och ligga. 

Han får sååå mycket beröm av tränaren att han växer minst tio centimeter.

Det märks att vovven ser honom som en bror man kan leka med.

Fast han ändå följer minstingen. 

Och att min unge som har så svårt att sitta stilla kan vara så lugn.

Han ger de rätta tecknen. 

Lyssnar på hundtränaren. 

Ja, detta vill jag verkligen skriva om.

Det är positivt, vackert och fullt av glädje.

Precis som man ska träna hund ska man träna sig själv och sönerna i den positiva andan.

Det är bara att försöka. 

Igen och igen. 

Inte låta suringarna få så stor vikt.

Bara det.