tisdag 23 februari 2016

Allt det där hatet

som grundar sig på rädsla. 
Som bara finns i ens eget huvud men som man,skickligt, för över det på andra för att man inte kan gå lös på sig själv. 
Så tror jag åtminstone att det är när jag går upp för att höra hur det gått med grannens hund sedan våra jyckar farit ihop framför hissen då min trötte tonåring inte hade koll på läget alls, medan han var på väg ut till boxningsträningen. 
Jag är helt oförberedd på att dumnissen ska vara där. 
Trodde att hans mamma var på väg in med stora svarta labradoren och inte på väg ut. 
Inte heller är jag med på noterna när han istället för att bara säga att han inget vet, då han just kom hem, börjar han haspla ur sig att vår hund är knäpp och att de aldrig någonsin haft en så knäpp hund i detta huset. Att han skäller och skäller och kastar sig på dörren.
Hatet igen. 
Hatet han började sprida innan vi ens hade flyttat in. 
Det som han lät hagla över hantverkarna som renoverade vår lägenhet. 
Han är inte kvitt det. 
Jag och min familj och min hund är inkräktarna som dödat lugnet. 
Han växte upp här, jättebebisen som står framför mig och spottar morsans käk till höger och vänster. 
Femtio bast och noll hjärna, tänker den elaka Marikan som förvandlats från lugn yogini till monster-matte igen.
Jag börjar skaka och slutar inte igen då jag springer ner för trapporna, han och hans morsa aldrig använder. 
En ramp, då de bor på första våningen. 
De åker hiss. 
Hissen som är precis intill min dörr. 
Jag skriker att han kan dra åt h....te, precis som jag inte borde.
Fem minuter senare kommer han efter. 
Ringer på och skriker att nu ska han leta upp sin morsa och om hunden är skadad så får jag betala. 
Senare ringer han på igen, då han är på väg in i hissen.
Om min hund gör så att hans gamla morsa ramlar så är det mitt fel...
Ja, jag ska erkänna att jag är sugen på att säga att om min cancer kommer tillbaka då är det han som är ansvarig. 
Men det gör jag inte. 
Stänger bara dörren och tar till mitt vanliga. 
Gråter. 
Lipsill!
Konstaterar att min hund har ett pyttehål under en tass. 
Om blodet han hade på kinden kom därifrån vet jag inte. 
Jag vet fortfarande inte hur det gick med den andra hunden. 
Men han är nog inte död. 
Då hade det ringt på dörren igen.




8 kommentarer:

  1. Usch så trist. Idioter finns överallt, det gäller att inte dras in i deras drama om man kan låta bli. Låta dumheterna stå för honom. Be the fly....
    Kram Carina

    SvaraRadera
  2. Åh, nej, vad jobbigt, så där så det påverkar vardagen! Tycker nog att du är cool och modig som ryter ifrån! (Vår hund bet halvt ihjäl en mindre hund som ägaren inte hade koll på utan lät den springa fritt utan att ha pli på den, den sprang in till vår fastbundna vakthund och så gick det så där hemskt. Sen blev vi hotade både hemma och på mail. Fy sjutton!) Jag skulle vilja skicka dig en jättekram för jag vet hur jobbigt allt sånt där är, och för att du är en sån fin mor till dina fina killar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du Lotta att min minsting ville gå upp och "göra slut" på knäppgöken.
      Jag kunde inte låta bli att bli glad mitt i allt eländet åt just detta.
      Min riddare liksom.
      Kram

      Radera
  3. Förlåt men jag kan inte låta bli att skratta lite åt det hela. Känner igen, och hundar är ju bara hundar men man känner sig så skyldig för man har dem så nära hjärtat. Hoppas du också kan skratta lite åt eländet och skaka av dig dårskapen till granne och blomstra och skina som vanligt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så bra att du skrattade. Egentligen vill jag ju att man ska det. Tack! Och Kram tillbaka

      Radera
  4. Igen så skrattar jag och kan inte låta bli att fundera på vad det är med en del människor.
    Denna ilska som hela tiden ska ut på ett icke-konstruktivt sätt...
    Det är såna där saker som på riktigt får mig att vilja bo i en grotta någonstans.

    Ibland gör man saker man inte borde. Det kan behövas det också.
    Jag sa åt en argsint farbror häromdagen, på ett mindre trevligt sätt.
    Det får vara så.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade på tungan att tipsa honom om en störtbra psykolog också...men ångrade mig då jag tyckte synd om min fina psykolog. ;) Kram på dig Hannis!

      Radera