Allt det där hatet

som grundar sig på rädsla. 

Som bara finns i ens eget huvud men som man,skickligt, för över det på andra för att man inte kan gå lös på sig själv. 

Så tror jag åtminstone att det är när jag går upp för att höra hur det gått med grannens hund sedan våra jyckar farit ihop framför hissen då min trötte tonåring inte hade koll på läget alls, medan han var på väg ut till boxningsträningen. 

Jag är helt oförberedd på att dumnissen ska vara där. 

Trodde att hans mamma var på väg in med stora svarta labradoren och inte på väg ut. 

Inte heller är jag med på noterna när han istället för att bara säga att han inget vet, då han just kom hem, börjar han haspla ur sig att vår hund är knäpp och att de aldrig någonsin haft en så knäpp hund i detta huset. Att han skäller och skäller och kastar sig på dörren.

Hatet igen. 

Hatet han började sprida innan vi ens hade flyttat in. 

Det som han lät hagla över hantverkarna som renoverade vår lägenhet. 

Han är inte kvitt det. 

Jag och min familj och min hund är inkräktarna som dödat lugnet. 

Han växte upp här, jättebebisen som står framför mig och spottar morsans käk till höger och vänster. 

Femtio bast och noll hjärna, tänker den elaka Marikan som förvandlats från lugn yogini till monster-matte igen.

Jag börjar skaka och slutar inte igen då jag springer ner för trapporna, han och hans morsa aldrig använder. 

En ramp, då de bor på första våningen. 

De åker hiss. 

Hissen som är precis intill min dörr. 

Jag skriker att han kan dra åt h....te, precis som jag inte borde.

Fem minuter senare kommer han efter. 

Ringer på och skriker att nu ska han leta upp sin morsa och om hunden är skadad så får jag betala. 

Senare ringer han på igen, då han är på väg in i hissen.

Om min hund gör så att hans gamla morsa ramlar så är det mitt fel...

Ja, jag ska erkänna att jag är sugen på att säga att om min cancer kommer tillbaka då är det han som är ansvarig. 

Men det gör jag inte. 

Stänger bara dörren och tar till mitt vanliga. 

Gråter. 

Lipsill!

Konstaterar att min hund har ett pyttehål under en tass. 

Om blodet han hade på kinden kom därifrån vet jag inte. 

Jag vet fortfarande inte hur det gick med den andra hunden. 

Men han är nog inte död. 

Då hade det ringt på dörren igen.