Se på vänner med mjukhet

En kompis får ett tok anfall när hon försöker organisera en pizza kväll för en annan kompis som fyller år då självaste födelsedagsgrisen ger henne på båten.

En annan kompis försöker förklara att när man fyller år vill familjen gärna att man är med dem och ingen annanstans, men får bara ilskna överhalningar som svar.

Jag låter det gå en vecka fast hon som fyllde år bett mig också försöka prata lite vett med henne. 

Någon viskar om att vänens man är sjuk.

Jag bara anar.

Så när en hel vecka gått ringer jag "tokan". 

Hon blir så obeskrivligt glad. 

Säger att hon varit sååå orolig att hon förstört även vår vänskap.

Jag försäkrar henne om att det då inte varit någon grannlåt alls att hänga i julgranen. 

Att inte heller födelsegrisen tänker låta henne falla ner i ett glömskans hål.

Hur skulle vi kunna det?

Jag vill gärna spela igen. 

Det saknar jag. 

Vi vill gärna ha våra små pratstunder också...över en kopp kaffe eller så.

Så kommer det, att mannen är sjuk, på jobbet har hon en pestklass och allt allt ansvar som hon inte fixar.

Jag vet.

Jag förstår. 

Det är de som står bredvid som mår allra sämst när cancern slår till.

Visst minns jag hur det var här.

Folk bröt ihop till höger och vänster och jag fattade ingenting för jag hade fullt upp med att försöka förstå hur jag skulle göra, vilka mediciner jag skulle ta och när.

Ändå fick jag ofta trösta.

Allt det där minns jag när hon säger att mannen sagt precis som jag.

Att det ingen riktig vänskap är om man inte kan ha överseende med ett nervutbrott.

Det är bara lite distans som behövs.

Distans och en gnutta mjukhet.