En vanlig söndag

Vi var där för att fira hennes födelsedag. 

Egentligen var den i fredags. 

Egentligen tror jag inte att hon längre minns det. 

Jag går där med min ångest innan vi ska dit. 

Ångest och skuld. 

Ja, ni vet...jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. 

Det har jag ju skrivit om förr.

Går och grämer mig. 

Måste man verkligen sitta där och se på när hon blir matad?

Finns det någon mening alls?

Så grämer jag mig över att jag överhuvudtaget har sådana tankar.

Plötsligt  blir jag indragen. 

Stora pojken som brukar hjälpa till att lägga henne efter lunchen är på toaletten. 

Minstingens ångest är större än min. 

Mannen/hennes son sitter på balkongen djupt försjunken i sin cigarr.

Jag finns till hands. 

Svärfar säger bara; kom med!

Då gör jag det. 

Mest tar jag hand om rullstolen. 

Håller i min tunna svärmor så att hon inte ska falla till golvet när vi sätter henne på sängen för att byta till pyjamas. 

Jag tar hennes hand. 

Den är underligt varm. 

Minns att hon hade så kalla händer alltid. 

Underligt. 

Hon är så tunn. 

När svärfar lagt henne ner och dragit upp spjälsidan i den trä-kamouflerade sjukhussängen ser jag att hon inte lägger nacken på kudden.

Min hand slinker in under hennes nacke och jag masserar lite medan svärfar letar fram en liten extra kudde. 

Han pladdrar på om att liggsåret är bättre nu. 

Om att hon måste få ligga en stund innan hon sjunker ner på kudden ordentligt.

Hon ser på mig. 

Fast hennes ögon inte verkar se något längre. 

Eller åtminstone inget som är i denna värld.

Det var inte så förfärligt. 

Jag överlevde. 

Hon också. 

Ändå är det så skönt att bara ta min hund och gå ut i solen sen. 

En lång promenad där han får nosa som han vill. 

En vanlig söndagspromenad.