Underbara saker

Bara för att ni inte ska tro att jag blivit den där supergoda människan som inte är arg för ett brutet ben eller att saker och ting bara verkar gå emot henne, så ska ni veta att jag fortfarande går omkring med något lesset inombords. 

Jag kan inte se eller höra något som tex om mobbing eller så utan att allt brister totalt. 

Skriket finns där lurande.

Fortfarande. 

Jag blev till och med irriterad, igen, igår när det stod klart att jag lovat att gå på en yogakompis-sons pianokonsert. 

Jösses, har jag inte tillräckligt att göra. 

Skulle det inte vara bättre för mig att sjunka långt ner i vilstolen i trädgården och låtsas som att fräknar och allsköns fläckar är det bästa jag vet. 

Men jag duschade av mig allt sånt tjafs och gick dit. 

Det gjorde jag bra!

Artonåringen som aldrig träffat mig blev glad att morsans gamla kompis dök upp. 

Jag fick träffa min kompis, om än bara en liten stund. 

Han och pianot verkar vara en enda varelse. 

Fantastiskt bra.

Och så fick jag för ovanlighetens skull en promenad alldeles själv utan någon som drar mig på olika håll, för det var här i närheten som konserten anordnades. 

Plus att det ger mig hopp. 

Denne unge man har gjort sin mamma aningen gråhårig i skolan. 

Låtsas-studerade, precis som min långe. 

Då finns det ju hopp alltså.

På vägen dit gick jag rakt på blåregnet. 

Underbart det med.