Jag följde med den där dykarbåten.
Kameran glömdes hemma.
Så typiskt!
Jag hade ju nyss skrivit om hur jag fotograferar allt.
Ljuga kan jag!
Fast det var ju inte meningen.
Mobilen lämnade jag för det var slut på laddningen.
Kameran tänkte jag på när jag redan satt på ny-gamla båten och tittade på tjejen som dirigerade ankaruppdragningen.
Shit!
Ska jag aldrig lära mig?
Min äldste, längste, smalaste och skämtsamme son förbereder sin syrgastub, kollar utrustningen och sen kommer han upp till mig.
Han är så lugn att jag knappt känner igen honom.
Berättar för mig att nu måste vi en vända inom till Bagnaia för att hämta de två kurskamraterna.
Med mig där framme i fören, där vinden blåser så att jag inte mår illa...ja, faktiskt brukar jag känna av lite av båt rörelserna om jag stannar där nere..., sitter en tyska, hennes systerdotter och hennes, tror jag, far på en sådär 70 år.
Jag förstår lite av tyskan så när dykartjejen som jobbar med våra vänner frågar om de ska prova alla tre uppfattar jag att den där gamle mannen, som både till sättet och åldern liknar min far, gärna vill prova.
Han och den unga tjejen ska prova.
En halvtimme tar det att komma till Scoglietto.
En naturskyddad klippa som vi ser från hotellet.
Min son har fått instruktioner av G på italienska vad som ska hända idag.
Han kan ju inte tyska och de andra två kurskompisarna talar bara tyska.
Han frågar inget.
Nickar bara och säger ja.
Sen piper han iväg ner för att få på sig alla det där attiraljerna som är nödvändiga för att ta sig ner och se undervattensvärlden.
Efter en stund smyger jag också ner.
Håller mig lite på avstånd för att inte vara i vägen.
Min unge ska just hoppa i.
Tuberna på ryggen ser tunga ut och G hjälper honom.
Därefter får prov-eleverna hjälp.
När de försvinner ner i det gröna genomskinliga inbjudande vattnet följer jag med G på rundtur i nya båten.
Den är ju redan gammal egentligen.
Fast rymligare och bekvämare än den gamla.
Vi pratar om hur förunderligt det är att man flyttar från mindre till större och så vet man inte var man ska göra av alla saker.
Om hur lång tid det tar innan allt får sin plats.
Om hur man glömmer var man lagt vissa saker och forsätter att flasha utrymmen från gamla stället.
De fick ingenting från försäkringen.
De gjorde fel.
De skulle inte alls ha försökt rädda sin båt och alla utrustningar.
De borde ha stått där och tittat på när hon gick under i stormen.
Frågan är varför man ska hålla på och betala försäkringar om de sen inte alls räknar med mänskliga faktorer???
Sonen dyker upp tillsammans med sina vänner och G måste jobba igen.
Jag har inte alls använt mitt cyklopöga som jag tog med.
Det var så härligt att bara får prata med en vän fast svetten rann som på en hamnarbetare.
Sen ska den äldre mannen upp.
Han sätter foten fel och kan varken komma upp eller ner på båten hur mycket han än försöker.
Under de där försöken lossnar hans tyngdbälte och en 3 kgs blytyngd glider ner i vattnet.
W försöker dyka ner med sin metalldetektor för att fiska upp den men den är förlorad.
När vi åker iväg får min son en lektion till om dykarutrustning och vad man ska tänka på.
Efteråt säger hon att han duktig fast fåordig...undrar vem han fått det ifrån...hm???
Senare säger W att han är så lugn och fin.
Yogisk tänker jag.
Han säger ofta saker som får mig att tänka det.
Jag som ju tvärvägrar att prova dykning sitter och blir lite sugen.
Fast bara lite...
Min man säger att forspaddling är som yoga :) Jag tänker att alla aktiviteter i naturen kan framkalla tillståndet av lugn och harmoni, i samklang med något. Så ja, dyka kan likaväl vara som yoga!
SvaraRaderaJag gillar din son, han verkar stadig och cool. Och du, testa vetja! Kram kram