Djup utandning

Skumt det där som händer en strax innan man ska på en undersökning typ; ultraljud på levern.
Långt där inne vet man ju att allt är bra. Inga fula mediciner kan rå på super levern som jag, ärligt talat, vårdat ömt. Trots att man vet detta sitter Ågren där på axeln i alla fall.
 I två dagar har jag gått omkring och varit lite halvsur och småirriterad. Att inte få äta grönsaker, frukt eller baljväxter känns för mig som vegetarian som ett straff. I två dagar har jag levt på pasta, ris och ägg....absolut inte fullkorn.... Men man överler allt tänkte jag när jag lämnat minstingen i skolan, sagt -sorry, no coffe! till bästa kaffepolarna, som väntade, och stegade mot ultraljudsstället. Inte långt alls. Därför kom jag för tidigt. Det var ingen där. Bara en ilsken skylt på dörren som skrek åt mig att man inte alls får stå och hänga i trappan i väntan på att de ska öppna. Så jag försökte döda tid. Titta lite i skyltfönster. Låtsas som om det regnade...fast det behövde jag inte. Det droppade redan från skyn. Klockan nio skulle jag vara där. Klockan nio öppnar de. Lätt för dom. De har ju ätit frukost. Inte jag. Gick förbi en tidningskiosk. Kanske borde jag köpa mig en glassig veckotidning. Visst skulle det väl lätta upp lite att läsa om hur många barn Totti och hans perfekta fru tänker skaffa. Eller kolla in om Berlusconi har sagt någon mera bäsk lustighet igen.
Nej, ingen lust har jag. Vill bara få detta överstökat. In och ut och hej och hå! Jag blir bara nervösare och nervösare. När det är fyra minuter kvar går jag med bestämda steg uppför trappan igen. Nu struntar jag i alla skyltar. Jag tänker vänta som en upprorisk tonåring utanför tills de släpper in mig. Till min stora glädje är dörren öppen. Sekreteraren med de onödigt stora brösten, för djupa urringningen och skyhöga klackarna sitter där leende och önskar mig gomorgon. Puh!
Jag säger varför jag är där. Hon tar mitt patientkort. Tar betalt och ber mig vänta i väntrummet. Så annorlunda mot förra gången jag var här. Nyopererad. Skör. Då skrev jag fel på checken. Hon med brösten blev lätt irriterad. Jag skrev fel igen. Ingen koll på stavningen. Började darra. Sekreteraren lite mera irriterad. Minns att jag satt i väntrummet sen och kämpande mot tårarna. Fel fel fel! Babysitterns ord ringande i min öron; -du stavar aldrig fel på italienska...hahaha! Varför ljuger folk så där?
Så den här gången har jag garderat mig. Jag har kontanter med mig så att det räcker. Slipper skriva. Smarta jag.
Strax kommer läkaren och kallar på mig. Han ler också. Yes!
Sen är det bara han och jag. Jag får ha kläderna på mig men dra upp dem så att magen syns. Andas in djupt. Hålla andan. Andas ut. Andas in djupt. Hålla andan. Andas ut. Många gånger medan han först kör den där manicken över mage. Sen får jag vända mig på sidan och fortsätta med min pranayama. Ja, det känns faktiskt som om jag var på yogalektionen jag inte lyckades komma upp till idag, där jag ligger på britsen i det halvskumma rummet. Helt plötsligt gör det inget alls att jag inte ätit frukost heller. Kanske till och med kan vänta till middag...eller nej...
När jag går därifrån är det med lätta steg som man bara gör när man fått högsta betyg. Som man gör efter den djupa utandningen. När man vet att allt är bra.Sen går jag till nya baren och belönar mig själv med cappucino och cornetto.Ja, en belöning ska en snäll lever ha. Tycker jag.