Allt kändes som vanligt när jag landade i Köpenhamn.
Som vanligt på tåget.
Lyckades till och med hitta min bror snabbt i Hyllie trots att det bara är andra gången jag går av tåget där.
Det är ingen stor station men vi lyckas ändå gå om varandra...
Som vanligt kändes det när jag kramade mina föräldrar...nej, inte riktigt...sorgen känns.
Som vanligt fick jag pizza. Jag bråkade inte om att jag får pizza varje gång jag kommer till Sverige längre...mina föräldrar minns ändå inte att det är en italiensk rätt...Har lärt mig att hålla käft ibland. Duktig flicka!
Efter maten tänkte jag nästan att "nu ska jag gå och hälsa på farmor"...sen mindes jag ju varför jag var där...
Dagen efter var det begravning.
Evert Taubes underbara "Sov på min arm" inledde...den spelar jag ofta på gitarr...
Prästen var en vikare eftersom den "vanlige" prästen var på semester.
Min faster är lite arg på henne. Hon vill inte att vi ska börja direkt med "Den blomstertid nu kommer" som var en av farmors favoriter. Den är för "glättig" säger hon. "Glättigt" passade farmor alldeles utmärkt. Hon var ingen ledsen människa alls. Kanske lite melankolisk ibland...ledsen för något ibland...men deprimerad; ALDRIG!
Men vi lydde naturligtvis och därför sjunger vi bara verserna 4 och 5...???!!!
Sjunger...det är kanske att ta i...allt liksom bara grötar sig emellanåt...
Prästen pratade. Om smedjan och smedjan och smedjan. Undrar om min far inte lyckats berätta något personligare än att farmor var gift med en smed. Eller är det kanske den här prästen som inte fattat.
Men hur skulle hon kunna fatta. Ingen har ju berättat om hur man kom in i ett kök som alltid doftade kaffe och nybakat. Ingen har berättat om en farmor som alltid hade tid och som lät oss barn smaka så mycket sockerkakssmet vi bara orkade. Ingen har berättat om hur man alltid kände sig vackrare när man gick där ifrån.
Hur skulle någon kunnat hjälpa henne att förstå det. Det är ju mina minnen och jag fanns långt bort när talet skrevs.
Vi gröt-sjöng "Blott en dag".
Sen gjorde hon, prästen, något som ändrade en smula det jag tänkte; istället för att hälla den där sanden på kistan, som man brukar göra, la hon blommorna hon bett oss ta med hemifrån i ett kors.
Farmor älskade blommor.
I trädgården glömde hon sitt onda ben och liksom svävade fram utan varken rullator eller käpp.
En riktig passion som höll henne uppe.
När sen kantorn sjunger Py Bäckmans "Stad i ljus" har åtminstone jag förlåtit "dum" prästen.
Sen säger vi adjö vid kistan. Jag säger att nu farmor nu följer du iallafall med mig lite till Rom. Fast du inte ville göra det när du levde.
Jag hade tänkt säga till henne att dra min systers öra för det hon gjorde mot sina barn...om hon händelsevis träffar på henne...men mina syskonbarn står bredvid mig så jag skickar bara tankarna.
Jag vet ju ändå att farmor aldrig någonsin skulle "basa". Det var inte hennes stil.
Nej, blommor och ljus...det var Farmor!
Det är klart farmor är med dig när du åker till Rom. Jag känner att min älskade farmor är med mig och jag tror dom är med oss, på ett eller annat sätt.
SvaraRaderaTa hand om dig nu.
du kommer att se din farmor i alla blommor som finns i denna jord!
SvaraRaderaEn stor kram till dig.
Jag blir ju lite nyfiken på vem "dum"prästen är... Jag tycker faktiskt att det är konstigt att man uttalar sig så och säger att en psalm är för glättig när den är önskad. Mycket konstigt. Jag tror att jag har haft i stort sett all sorts musik på begravningar. Musik är ytterst personligt och frambringar så olika minnen hos människor att man aldrig kan sätta sig över det som officiant. tycker jag. Sedan kan det förstås finnas praktiskt skäl till att det blir svårt, men det är en annan sak.
SvaraRaderaLite intressant är det ju det där med blommorna. Vi har blivit skarpt tillsagda att vi inte får lägga något annat än mull på kistan och detta av självaste biskopen...
Och jag tror också att din farmor följde med och är hos dig lite då och då nu också. Vi vet så lite om tillvaron att allt faktiskt är både möjligt och tänkbart. Kram till dig!