Blod

De som känner mig vet att jag absolut inte är den som suktar efter blod och våld.

Det är inte riktigt min stil.

Dessutom får det mig att må ganska illa.

Mannen har en avsky för blod så stor att han svimmar när han skär sig i fingrarna.

Trots att det är så har vi snart sett alla Tarantinos filmer

I går såg vi den nya filmen "Django".

Eller ny och ny. Det är ju en sorts omarbetning av en spaghetti-western från 60-talet.

Franco Nero en italiensk skådespelare var huvudpersonen då. Han är med nu också. Fast man ser honom bara när han beställer tequila.

Jag har inte sett originalet. Men alla säger att Tarantinos version inte har något som helst med det att göra.

Så jag ser denna, i vanlig ordning, ironiska film.

Den är vacker. Välspelad och underhållande.

Klassisk western på många sett.

Våldsam på ett nytt sätt. På Tarantinos sätt.

De sista scenerna blundar jag mig igenom.

Det är inte så mycket det man ser egentligen som det man hör och ser. Så egentligen borde jag hålla för öronen med när man hör blod som stänker och kött som går sönder. Då undrar jag ju varför jag sitter kvar.

På kvällen kommer jag på mig med att be mannen byta kanal. Jag vill se Dexter. Ni vet den där laboratorietypen, svärmorsdrömmen som skipar egen rättvisa. 

Han är hur galen som helst. Ändå fullständigt älskar man honom.

Hans sätt att se saker. Det han gått igenom.

Fast han ju är en mördare...en självutnämnd bödel.

Idag funderar jag mycket på detta. 

Är jag möjligen blodtörstig i alla fall. 

Trots att jag blundar och vänder mig bort...

Jag som så gärna vill tänka på allt det vackra. 

Därför lyssnar jag på Ennio Morricone och Elisa Toffolis fina låt de gjort till nya Django.

För att lite rensa ut.

För både Ennio och Elisa gör vackra saker.