Inga medaljer synes än

Sitter och gråter. Mer än vad jag gjort under hela det här fula fula året. Mer än vad jag gjorde när jag fick veta att jag var sjuk. Mer än vad jag gjorde när jag gick igenom cellgiftsbehandlingarna.
Egentligen är jag arg. Arg för att det verkar som om vi; jag, min man och mina barn inte har rätt till någon som helst utmärkelse för det vi gått igenom. Ja, kanske är jag egoistisk och dum nu. Fast det finns ju de som får guldmedaljer för mindre än så här...eller???
Jag var på kvartssamtal i minsta pojkens klass i går. Fick egentligen inte höra något nytt. Jag vet att han är livlig. Jag vet att han sitter och klipper sönder böcker med sax...det har vi bråkat om så många gånger så det skulle vara helt hjärnlöst att säga att jag ingenting märkt. Han som är mycket begåvad bara struntar i/glömmer bort att göra läxor eller så gör han allt i hundratjugo kilometer i timmen...slarvigt och fel... I slutet av tvåan fick han sänkt betyg i matematik...trots att lärarna visste att jag var sjuk...trots att jag berättat om hans skräck för mitt håravfall...Utan ord blev jag. Som tur var var det mannen som var på betygs-mot-tagningen...en hel cirkus för nummer bedömning av mitt lilla skrutt barn på åtta år.
Stora pojken har jobbat som ett djur. Slitit och bitit i hop. Alla är nöjda. Så blir han arg och skriker fula ord. Det skulle han inte ha gjort....fast kanske var det inte så konstigt att han gjorde det...
Mannen som följt mig till varje behandling. Tagit hand om mig. Stöttat mig. Han har det trist på jobbet. Alla hänger lösa. Varje vecka blir någon avskedad. Gissa om han mår bra...
Det handlar inte om att jag inte unnar andra att få utmärkelser.
Det handlar bara om att jag inte känner att vi fått några sådana...

(Jag har stulit den här iden med medaljer från fina Karin...tjuv är jag trallalla...)

Och får man inga medaljer får man skapa dom själv....

Så därför gråter jag färdigt och sen skriver jag till mannen. Vi går och ser en film hela familjen i morgon. Det har vi minsann förtjänat.