Samtal kan dimpa ner som en glad överraskning.

Samtal kan slå ner som en blixt.

Jag får ett av det senare slaget just som jag är på väg in på min yoga.

Har precis skrivit upp vilken plats jag vill ha. Lagt kupongen i den lilla silverskålen. Då ringer min mobil som annars är så duktigt tyst. En lärare är det. Hon vill berätta om alla fula ord min son hävt ur sig i torsdags mot sin plågoande.

Jag visste hela storyn. Min son hade i lugn och ro berättat alltihop. Han var glad, för äntligen hade lärarna lyssnat på honom och "elaka typen" fick sig en släng av "så där gör man inte". Att bli hörd är det viktigaste av allt. Jag sa till min vildhjärna precis det som läraren sagt; man får inte säga fula ord. Fula ord på italienska är något så vanvettigt hårda. Ingenting som man har någon användning för alls egentligen. Man hamnar på fel sida då. Den tokiga fula sidan. Passerar för okontrollerbar galning. Hur arg man är och hur rätt man än har.

Så jag trodde att allt var överstökat. Uppordnat i skolan. Jag var också glad. Äntligen folk som jobbar med det dom ska.

Läraren vill bara tala om det för mig. Att han var okontrollerbar, sonen. Mest för sig själv. Att han inte har det inre lugnet.

Inget nytt under solen. Vi jobbar ju på det. Fast ändå blir jag upprörd. Det känns liksom att även då han har rätt har han fel och verkar vara den elake. Precis som min man som ju är uppslagsverket sonen använder sig av då det gäller den här sortens latin. Det är inte tillåtet.

Finaste yogaläraren hör delvis mitt samtal. När jag suckande trycker av mobilen säger hon; ta det lugnt! Sen kör hon en lektion som verkar som gjord bara för mig. Hennes lektioner är alltid underbara. Det var hon som hjälpte mig när jag stod där med lymfödems-skräcken högt som Mount Everest, framför mig. Denna dag bakar hon in mera av det där om att låta tankarna vara där de är. Inte gå in i dom. Följa kroppen inuti istället. Låta tankarna vara i rörelserna vi gör. Det känns som jag återföds.

Naturligtvis kommer tankarna igen när jag är hemma. På kvällen får de en nypa av mina allra ilsknaste tankar. Mina tre män. De går inte an att hålla på och spy ut sig så där hemska ord. Precis som jag inte tolererar att de förolämpar varandra hela tiden med att kalla varandra; idiot, dumhuvud, mentalsjuk... Jag är trött på detta och vill inte höra mera. Vi älskar varandra och det är det viktigaste av allt. Det finns ingen cancer, arbetslöshet eller mobbare i världen som kan ta det i från oss. Alla tre är tagna. Det känns som om de lyssnar på mig för första gången.

Dagen efter ringer jag till läraren. Vill försäkra mig om att de även jobbar med "mobbaren". Jag är ju övertygad om att ingen är elak mot någon annan om de inte mår dåligt själv.

Hon försäkrar mig att de ska jobba med hela klassen om detta.

Själv tänker jag att "jävla unge" får inte ens komma nära förrummet till min hjärna.