måndag 4 april 2016

Underbara saker



Bara för att ni inte ska tro att jag blivit den där supergoda människan som inte är arg för ett brutet ben eller att saker och ting bara verkar gå emot henne, så ska ni veta att jag fortfarande går omkring med något lesset inombords. 
Jag kan inte se eller höra något som tex om mobbing eller så utan att allt brister totalt. 
Skriket finns där lurande.
Fortfarande. 
Jag blev till och med irriterad, igen, igår när det stod klart att jag lovat att gå på en yogakompis-sons pianokonsert. 
Jösses, har jag inte tillräckligt att göra. 
Skulle det inte vara bättre för mig att sjunka långt ner i vilstolen i trädgården och låtsas som att fräknar och allsköns fläckar är det bästa jag vet. 
Men jag duschade av mig allt sånt tjafs och gick dit. 
Det gjorde jag bra!
Artonåringen som aldrig träffat mig blev glad att morsans gamla kompis dök upp. 
Jag fick träffa min kompis, om än bara en liten stund. 
Han och pianot verkar vara en enda varelse. 
Fantastiskt bra.
Och så fick jag för ovanlighetens skull en promenad alldeles själv utan någon som drar mig på olika håll, för det var här i närheten som konserten anordnades. 
Plus att det ger mig hopp. 
Denne unge man har gjort sin mamma aningen gråhårig i skolan. 
Låtsas-studerade, precis som min långe. 
Då finns det ju hopp alltså.

På vägen dit gick jag rakt på blåregnet. 
Underbart det med.















9 kommentarer:

  1. Låter som en fin kväll och promenad. Allt vänder. Vet du Marika, när vår barn var mindre och vi trodde att vi visste hur det skulle gå för alla barn - vart de skulle hamna. Inget har stämt! Tänk på många stora personligheter, de har ofta haft en lite knagglig början. Varm kram ❤️️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika! Tar emot dina varma ord och kram med glädje!

      Radera
  2. Så härligt och vilken vacker bild på blåregnet. Håller med Annika, det är de där speciella som ofta har det lite svårt i skolan för de passar inte riktigt in i den där fyrkantiga mallen. Du ska se att det blir bra så småningom.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina, idag vacklade jag ordentligt igen. Minstingen vägrade göra läxorna med läxhjälpen. Det känns som om jag ger dem allt och de bara spottar på mig. Men...det är väl det som är att vara mamma...antar jag. Hoppas verkligen att du har rätt. Kram

      Radera
  3. Jag kan lova dig att det finns hopp! Massor av hopp!
    Jag är nämligen en av dom där som gjorde min mamma gråhårig, som gick över varenda gräns och strävade efter ytterlighet hela tiden. Arg och vild och ville inte kontrolleras.
    Smitandes, ljugandes och frånvändande. Och skolan ville jag inte ens se...

    Det vänder, det gör det alltid. På något sätt så lägger det sig. Och man hittar nya vägar.
    När man har morsor som står kvar. Min är en sån. Du är en sån. Alltså vet jag att det finns hopp.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å tack Hannis! Min unge säger ju att skolan är inget han behöver. Han har kämpat och nu helt sluta kämpa. Det gör klart att man blir ledsen. Jag tänker klart stå kvar. Rytande och smekande som vi lejonmammor gör. Kram!!!

      Radera
  4. Kan bara hålla med om ovanstående ord. Det finns inte mycket som man kan säga är ristat i sten när ungarna är just ungar. Som föräldrar kan vi bara vara där, överleva och älska. Keep up ♥
    KRAM

    SvaraRadera