Det finns det som värre är...

Jag går där med min hund igen. 

Han bara sniffar och sniffar och vill inte alls springa racerlopp och få av sig rastlösheten utan bara just gräva nosen djupt i alla grästofsar som finns.

Irritationen stiger och känslan av att vilja skrika rakt ut bara finns där inne i hjärttrakten.

Känner mig fängslad igen. 

Jag har förvandlats till sjuksköterska mot min vilja. 

Sonen ska ha spruta varje morgon. 

Värktabletterna värkar bara någon timme.
På måndag ska vi tillbaka till sjukhuset, igen.

Under bästa självömkan går jag rakt på honom. 

Eller rakt på, han sitter på bollplanen.

Jag går utanför.

Han, den unge mannen som sitter i rullstolen med haklapp och huvudet hängande ner mot bröstkorgen. 

En svart kille med basketboll närmar sig honom och torkar vant av munnen på honom med haklappskanten. 

En pojke är med dem.
Gissar att det är skötarens son.

Jag tror att de försökt engagera rullstols killen i en match.
Jag bara tror av det jag ser...
Egentligen vet jag bara att han sitter precis som min svärmor...fast han har färre år på nacken än svärmor...

Sen går de tillsammans mot lekparken för att pojken ska få sin stund på gungorna.

Det slår mig, då och där, att jag just gått omkring och tyckt synd om mig och sonen. 

Syndet flyger iväg med vinden.

I solen med hundens nos långt nere i myllan vet jag ju att allt blir bra igen hemma hos oss. 

Den långe blir så småningom av med gipset. 

Jag kan återgå till mitt normala liv. 

Det kommer inte att hända i unge mannen i rullstolens liv. 

Aldrig. 

Drömmen om delfinerna betydde ju att jag ska ha kul, leka mera. 

Jädrans också. 

Klart jag ska. 

Klart vi ska. 

Sönerna, mannen och jag. 

Vi har då rakt inget att hänga läpp för.
Ljuset finns där.
Alltid.

Och så ser jag att det finns en kråka med på min morgon bild...
lära mig något nytt, säger Solöga om det.
Just det!