När jag går där och drar nässlor tänker jag på farmor igen.
På hur hon som knappt kunde gå för sitt onda ben fick nytt liv i sin trädgård.
Hur min mor som såg henne från köksfönstret sa att det såg ut som om hon svävade fram.
Fast hon jobbade egentligen.
Hackade, räfsade och grävde.
Jag tänker på det när jag en hel morgon glömmer bort min onda nacke och all annan tjafs som tycks komma med våren.
Det är bara jag, hunden ibland och nässlorna.
Så vackra.
Så livskraftiga
Men de döljer saker också...
vet ni vad som finns i detta gröna hav???
Jo, ett brunnslock!
Det hade jag glömt själv.
Det blir högar och högar av nässlor.
Jag drar och drar och räddar rosor och hortensior från invasionen.
Bara en sköldpadda ser jag.
Nergrävd under en buske.
Skalet syns lite bara.
Undrar var de andra finns...
Emellanåt är det bara doften av gräs och jord jag känner.
Fri från allt annat.
En dag i solen.
Meditation på farmors vis.
Åh så grönt! Och när man har en trädgård får man liksom alltid en chans till, längtar efter att gräva i jorden. Kram
SvaraRaderaÅhh nu fick jag abstinens efter våren.. Kram
SvaraRaderaHimlars ja! Avundas våren hos dej :)
SvaraRaderaSå fint. Och att du talar om vår som om den vore här nu. Ja, det är den ju hos dig förstås, men här får vi vackert vänta ett tag till även om fåglarna börjat kvittra och dagarna hela tiden blir längre.
SvaraRaderaCarina