Undervattens tankar

Det var när vi plaskade runt där i stads-poolen, dit vi tagit oss för lite svalka några dagar innan det var dags att åka på semester, som stora pojken utmanade mig. 

- Mamma kan du ta slut på all luft och sen stanna kvar där nere på botten i lotus ställning, sa min numera långe son och försvann bubblandes ner på poolens botten. 

Där stannade han som en bebis och vaggades fram och tillbaka av vatten i rörelse tills jag nästan blev rädd. 

Klart jag testade.

Klart jag inte kunde.

Jag tog slut på all luft och sen ploppade jag lätt upp som en kork på ytan av simbassängen igen.

Jag försökte och försökte.

Det gick bara inte. 

Samtidigt kändes det som om jag inte alls ville vara där under. 

Nej, jag ville upp så fort så möjligt. 

Ingen tvekan om saken. 

När jag senare pratade med mannen om det så sa han likadant. 

Han har också en egentlig rädsla för att vara där nere. 

Bara med syrgastub har han kommit över den där skräcken. 

Va?

För mig låter det konstigt. 

Jag, som ju är rädd för alla det där grejerna som man måste hålla reda på och konrollera så att man inte dör där nere på djupet...jag får det inte att stämma. 

Inte alls!

Borde det inte vara lättare om man bara är med sig själv liksom???

Hmmm...

Sen tänker jag på mina barn som gick på babysim när de var små. 

Den där långe störste som bara drog ut alla leksakerna i flytande leksakskorgen och sen satte sig där och gungade runt. 

Som den seglare han nu visat sig vara. 

Den minste som rörde sig med hela kroppen och alla tippade som framtida simmare och just nu pausar med Kung Fu istället. 

Och så idag när stora långa pojken just travat iväg för sitt livs första dykar kurs. 

Ja, han ska gå hela veckan. 

Han testade i lördags och sa JA, jag vill!!!

Så snart har jag två tokstollar på havets djup med jämna mellanrum.

Så jag får väl bara ta och vänja mig antar jag...