Det säger de där djupbruna ögonen kantade av svartaste kajal.
Fukten i dem blänker och hon tar ett djupt andetag.
Försöker inte låtsas om det.
Försöker vara snabb med avskedet.
Hon vet att maten hon lämnat kommer att finnas kvar som en tyst protest när hon kommer tillbaka igen.
Hon vet att uthålligheten i en karaktärsstark hjärna är enorm.
Det spelar ingen roll hur mycket kärlek hon lagt på att göra iordning.
Det spelar ingen roll vilka godsaker hon förberett.
Klumpen sitter där den ska, i halsen, när hon slår igen dörren efter sig.
Skynda sig är mantrat.
Samtidigt som hon inte får tänka så mycket.
Bara göra det hon ska.
Det hon vill.
Ingen dör så där fast de kan säga det...eller?
Det händer ju i och för sig.
Men varför just idag?
Hon gör det hon ska och lyckas även förtränga den där sorgen.
Sorgen som är som bortblåst när hon öppnar dörren igen.
Svansen som viftar hejdlöst.
Det spelar ingen roll om hon varit borta en kvart eller sex timmar.
Glädjen sprutar.
Nosen söker, undersöker.
Han är återuppstådd igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar