Livets karusell

Mitt hjärta gråter där jag står bakom ett träd för att spionera på honom, se så att han verkligen går till skolan på "andra timmen" som vi kommit överens om.

Hjärtat gråter för att han i grunden är en "bra grabb".

Den där tunna figuren som sakta går upp för backen och in i skolan med tunga ryggsäcken hängandes och slängandes. Den ser ut som om den inte hör till honom alls. 

Precis så tung som han upplever den.

Som han upplever skolan.

Svart t-tröja och jeans trots värmen. 

Smala jeans som bara han kan ha. 

Vita tjocka favvo-dojjor.

Han går dit...

Ja, hjärtat gråter och några tårar faller från ögat också. 

En lärare...samma gamla vanliga...har kört över både honom och mig igen...

men det är vi som har bråkat...

Detta är en berg&dalbana som jag inte riktigt hänger med i. 

I tisdags sjöng jag kirtan för månen med min yoga skola. 

Fina läraren log stort när jag dök upp. 

Friden låg över mig som ett fluffigt täcke.

Gick därifrån fylld av glädje.

Idag står jag bakom ett träd och försöker inte synas.

Hjärtat är tungt.

Allt är tungt.