Älvornas Kung

Ett stumt "ÅÅÅÅ" fyller liksom salen när han kommer in. 

Oberon, älvornas kung. 

Han är vacker och kung.

Det kan ingen ta miste på. 

Dessutom är han min son. 

Fast det hör ju kanske inte riktigt hit.

Inte i Shakespear's pjäs i alla fall.

Han spelar sin roll med säkerhet. 

Min unge som inte alls ville i morse. 

Satte sig på tvären.

Han ville då rakt inte ha svart t-tröja till svarta byxor, som jag ju när jag ser honom träda in förstår varför han skulle ha. 

Istället plockar han fram den nya med stjärnor på...han ska ju ändå inte vara med och förresten så kommer han inte alls ihåg det han ska säga...punkt slut!

Jag står där med den där svarta jag letat fram bland mina...den utan tryck...och undrar om det är två eller elva år han fyller om någon vecka.

Efter lunch kör jag till skolteatern. 

Fast jag tänker väl lite som så att "han ska ju inte uppträda" så får kameran följa med ändå.

Och inte lyckas jag fånga honom särskilt vackert. 

Jag blir ju lika tagen som de andra föräldrarna...om inte mera.

(Stjärn- T-tröjan vändes på avigan)

När jag säger efteråt att "du, det gick ju bra!" Så svarar han med ett nonchalant "äsch, jag glömde massor av repliker". Jag försöker försäkra honom om att han var bäst ändå. Då säger han "nej, det var  S som var bäst. Fast en dum tjej snodde hans repliker".

Senare, hemma ser jag det här:

Deras samförstånd. 

Min sons ögonmöte med en klasskamrat som är av den tysta undangömda sorten.

Ni vet de där som aldrig riktigt är med i gruppen. 

Men han har förstått.

Min unge har förstått. 

Kung Oberon vet vad han har för människor/älvor och troll omkring sig.