Jämföra eller inte jämföra, det är frågan (Blogga varje dag 260)

När man bor i ett land man flyttat till som vuxen kan man inte låta bli ibland att mäta det med sina gamla mått. 

Särskilt som det är stora stora skillnader. 

Trots att det är ett europeiskt land jag bor i. 

Fast mannen kallar det Afrika. 

Sen har jag fått skäll också för att jag jämför. 

Jag SKA inte komma här och tro att jag kan få saker som man får i Sverige. 

T ex ; gratis tandvård till barn, ha ha ha! de skrattar fortfarande på vårdcentralen här. 

Fungerande fritids, ja visst. Hur skulle de se ut? Galenpanna där.

TA SEDEN DIT DU KOMMER!

Det gör jag väl också...fast det svider. 

Som idag. 

Tog barnen till vår nya vårdcentral. 

Behöver nya papper på det som jag aldrig fått rätt med till min stora pojke men alldeles hundra procent rätt på till min minsting. 

De är båda dyslektiker. 

Inga svåra grejer. 

Bara det att man här gör det till något svårt. 

I åtta år har jag skickats runt på olika och hopplösa rundvandringar för att få hjälp som ingen hjälp är. 

Därför tar jag pojkarna till det sjukvårdsdistrikt vi nu ska höra till.
Man måste ha en neuropsykiaters utlåtande på detta. 

Jag har blivit tillsagd att vara där klockan åtta för att ta nummerlapp. 

De öppnar 8,30 men man servar bara 12 barn varje onsdag så det är bara att skaka liv i två ungar vid sju tiden och tvinga dem ut i bilen kvart i åtta. 

Redan sju personer har organiserat sig med hemmagjorda nummerlappar som de rivit ur den först anlända flickans skrivbok. 

Vi får alltså nummer 8 och 9.

Fem minuter senare är nummerlapparna slut.
Vi går ut för att få lite frisk luft. 

När vi kommer tillbaka delar sekreteraren ut "riktiga nummer" i den ordning vi tagit hemma-lapparna.
De andras barn anländer.
Ja, för de som tagit nummer är mormödrar och mammor i väntan på barnen som kommer med andra personer...

Sen väntar vi igen medan jag tänker; undras tro om man måste göra så här i Sverige också för att få lite hjälp med inlärning...köa som dårar...skicka släktingar som nummertagare....fungerar det verkligen så?

8,45 börjar de kalla in för inskrivning. 

Kvart över tio får jag komma in. 

Tio i elva tar neuropsykiatern emot mig med stora pojken.
Först är hon avog.
Vad vill jag?
Han är ju stor pojken.
Sen tittar vi närmare på pappren jag har med mig.
Var är psykologens, som följt honom, utlåtande?
Varför kan jag inte vända mig igen till barnsjukhuset?
Hur kunde obehag bli störning?

Om vi ska leka med ord på italienska så är det lätt hänt; obehag = disagio, störning = disturbo...eller?

Men hon vill inte leka med ord.
Efter att jag klistrat fast mig fullständigt vid henne om tankar om att inte ge upp aldrig-någonsin fast jag egentligen bara vill krypa in under en filt på min säng ger hon mig en ny tid.

Sen är det minstingens tur.
Inga problem.
Glasklart.
Han får också en ny tid.
Han får "terapi recept".
Igen tänker jag att såååå går det inte till i Sverige...eller?
Jag vet ju inte längre.
Kan bara ana.
Har bara hört rykten.

Fast...måste jag verkligen äta skit för att få det mina söner behöver; hjälp med att få ordning på inlärningen?
Är det så här i Sverige också?
Måste jag hänga upp mig på hur det är i Sverige?
Jag bor ju här i Italien.
Borde jag inte strunta i att jämföra och bara följa med?
Vet inte.
Vet bara att halva dagen gått och inga flyttlådor blivit packade.