De där minnena (blogga varje dag 274)

Någon skriver i kommentarerna till mina inlägg om damm, flyttning och trötthet, att en flyttning är så mycker mera än just detta.

Jag tror det var Nina...

Sååå sant!

Man stannar upp titt som tätt för någon speciell sak. 

Häromdagen för en flaska med sand från röda havet i. 

Då kastades jag tillbaka till den där tiden då vi just skulle flytta från vår fina lilla hyreslägenhet till den där lägenheten som mannens farbror hjälpt oss med lånet till. 

Han som jobbade på bank. 

Han som precis lovat mig att jag skulle få träffa den där super hemliga kvinnan han umgicks med. 

Jag hade till och med fått igenom en middag på fyra pers. 

En lördag morgon stod vi klara för att köra och titta på lampor till nya stället. 

Det var den andra maj. 

Ja, det kommer jag aldrig att glömma för dagen innan hade vi firat första maj på restaurang och mannens farbror log ett utav sina enorma leende med alla vita tänderna och sa att han äntligen kunde släppa loss lite på maten eftersom kolesterolen sjunkit.

Det leendet har etsat sig fast i mitt minne. 

Precis som orden.

Telefonen ringde just när vi skulle gå hemifrån. 

Det var mannens mamma som grät. 

Med nöd och näppe fick vi ur henne att den gamle fadern som bodde tillsammans med mannens farbror hittat honom död i sängen. 

En hjärtinfarkt i sömnen. 

Ja, det är sådant som en flaska sand man fått av denne man som får en att tappa tid och rum ett litet ögonblick. 

Därför tar det också mera tid och ork än vad det kanske borde. 

Allt kommer för mig. 

Min man som aldrig gråter som bara bröt ihop när de bar ut kistan. 

Farbroderns bästa vän som bara sjönk ihop innan för dörren när han kom för att se den döde.

Jag som blev utskickad av min svärmors kusin för att gå en runda runt kvarteret och slippa se alla de som kom hem och grät i mannens farfars lägenhet. 

Ja, för man kommer hem och ser den döde och gråter här.

En skrik promenad som visserligen hjälpte mig men nog verkade konstig för de som såg mig. 

Begravningen och hur liten en gamla skojfrisk man kan bli när han just förlorat sin minste 51 årige son. 

Allt ligger där i den jäkla sanden. 

Flaskan får följa med till nästa lägenhet också. 

Andra saker kastas. 

Men inte den.