måndag 29 december 2014

Valborgsmässoafton på italienskt vis(Blogga varje dag 244)

Våren gick som sagt raskt.
Hon kämpade med språk och nya vanor.
Sättet att leva i Italien var inte det samma som hon var van vid.
Ofta längtade hon sig fördärvad tillbaka till det lugna, gröna men framförallt välkända Sverige.
Då blev hennes tillflykt Svenska Kyrkan.
En oas där man kunde dricka kaffe på svenskt vis...eller "amerikanskt kaffe" som det kallas i Italien..., läsa tidningar(det fanns inga web tidningar på den tiden!) eller bara prata lite strunt med den trevlige prästen.
PÅ SVENSKA!
Hon som aldrig varit en kyrklig människa fick återigen den där känslan av att svenska kyrkan faktiskt var en fristad.
Hon hade redan upplevt det när hon konfirmerade sig och när hon hade, fem år tidigare, haft ett personligt svårt problem.
Fast då bodde hon fortfarande i Sverige.

Svenska kyrkan i utlandet var/är ett ställe där man kan finna ro och bli lyssnad på och sedd.
Främst gick hon dit för att prästen var en så mänsklig människa.
Redan andra gången hon kom dit fick hon en ordentlig kram.
Så osvenskt.
Så varmt.

Det var där i denna oas hon fick veta att man firade de svenska traditionerna även i utlandet.
Det hade hon aldrig tänkt på.
Hon hakade genast på när det utlystes en valborgsmässo- afton vid havet.
Lockade med sig mannen och hans kompis.
De kom dit till den brokiga skaran som hon senare skulle förstå utgöra svenskarna i Rom.
Aldrig hade hon känt sig så patriotisk och förlängtansfull.
Det var faktiskt lite med bankande hjärta hon stod där på stranden och hörde tomte-goe prästen säga; ja, nu får vi hjälpas åt att samla pinnar!...
Va, pinnar?
Som i en film i racerfart kördes alla de där stora dundrande majbålen i hennes huvud medan hon letade febrilt efter brinnbara pinnar i sanden.
Med tårar i ögonen mötte hon en annan kvinnans ögon tvärs över plutte- majbålet som alls inte såg ut som det borde.
En bonsai brasa fanns emellan dem, henne och den kvinna som sen skulle bli hennes vän.
Hon som kom från samma del av Sverige.
Kvinnan som skulle bli den första svenska väninnan i Rom.
Ja, människan som delade i stort sätt samma öde som hon, stod där med liknande tårar i sina ögon.

 

6 kommentarer:

  1. Jag tycker den är så gripande, din historia. Att hitta sin väg i ett nytt land måste vara en process, nästan som en sorg, innan det blir bra och självklart? Du måste verkligen ha hittat Kärleken för att fortsätta utan att ge upp. Så fint. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland undrar jag om det någonsin blir självklart...Och visst fann jag kärleken. Fast den också vacklar ibland. Tack och Kram!

      Radera
  2. Åh nej, det ska ju vara en stor stor eld, förstår dun besvikelse! Kram och det låter så lätt med språket för dig, jag blir imponerad

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det var inte lätt med språket. Inte alls. Fast jag tror att jag har någon sorts inbyggd förståelse för andra språk.

      Radera
  3. Jag tycker mycket om att läsa dina tillbakablickar! Stor kram♥

    SvaraRadera