Hålla kärleken vid liv (Blogga varje dag 229)

Varje morgon stod hon där i köket, hans mamma.

Vatten pannan satte hon på så fort hon hörde ljud från sonens rum. 

Sonen hade redan gått tidigt. 

Så där väntade hon på sonens fästmö. 

För att serva henne. 

I början var det charmigt. 

Snabbt tröttnade fästmön. 

Ville göra själv. 

Kunde själv. 

I flera år hade hon bott ensam. 

Nu skulle hon vänja sig vid att någon alltid fanns där. 

Plockade fram. 

Ibland köpte saker, kläder till henne. 

Fast i egen smak och storlek. 

Två gånger mindre än vad hon var. 

Fästmön utveklade en avsky för den där smygande vänligheten. 

Hans mamma kom alldeles ljudlöst upp bakom ryggen på henne.

Inte för att skrämma slag på henne men för att hon var van vid att inte höras alls. 

Förmodligen helt fel att bli så där trött på något som ju ville vara i fridens tecken. 

Men hon...den där fästmön var ju inte alls samma person som hon är idag. 

Hon hade växt upp i en bullrande familj där ingen blev uppassad eller vaktad. 

Svärmodern sov på nätterna med dörren öppen. 

Svärföräldrarnas rum låg framför deras lilla krypin.

Han lovade och svor att det inte var för att kontrollera dem. 

Hans  mamma var tvungen att ha dörren öppen för att kunna andas...

En gång råkade fästmön ut för en maginfluensa. 

Då tändes ljuset i svärföräldrarnas rum.

Dessa små "detaljer" plus att svärfar börjat viska i hennes öra att hon måste trycka på så att sonen pluggade ordentligt då han ju var hemma på eftermiddagarna gjorde att det alls inte var lätt att hålla ett färskt förhållande vid liv.

Inte alls.