Att åka buss i Rom (Blogga varje dag 231)

Det allra första hon fick lära sig då hon landat den 9 januari 1993 var att ta sig fram i en galet stor stad som Rom.

Hon skulle ju till skolan. 

Måste lära sig italienska ordentligt. 

Så då stod hon där klockan åtta på morgonen vid busshållplatsen de visat henne. 

Biljetten i högsta hugg. 

Man kan inte köpa biljett av chauffören. 

Han eller hon skulle väl skratta ihjäl sig om någon försökte. 

Nej, biljetter måste man se till att ha med sig och stämpla när man går på. 

Det sitter en sån där liten retlig apparat både bak och fram som ibland fungerar. 

Om den inte fungerar får man själv skriva på biljetten hur dags man gick på.

Klockan åtta på morgonen var det verkligen inget folk då hon kom. 

Ensam stod hon en stund och tänkte att nu kommer den väl snart, bussen, fast inga tider fanns att finna någonstans. 

Det droppade in lite folk som ställde sig här och var omkring henne för att vänta. 

När bussen kom var det fullt med folk där...alltså måste de ha vetat på ett ungefär när den skulle komma...eller?

I tron om att den där tysta regeln som man förlitar sig på i Sverige att den som stått där först har första tjing att gå på stod hon lugnt kvar då bussen stannade till. 

Den där regeln som skulle få mannen att nästan svimma då han blev skickad att hämta hennes femtonårige systerson utan för skolan en gång, långt senare, i Sverige. 

DE STOD I RAD för att stiga på skolbussen och försökte tränga sig före någon annan...., sa han alldeles vit i ansiktet.

Det tog ett tag innan han kom över den shocken.

Med gapande mun stod hon där och såg hur alla de som kommit före henne bara tryckte sig på bussen som redan var ganska full och hon kom inte med. 

När nästa buss kom långt om länge hade hon redan lärt sig något och tryckte sig på som värsta värsting. 

En gång fick hon foten klämd i dörren och skrek "jävla helvete fan öppna ditt dumma chaufförs elände" så att det fick, trots fel språkval, chauffören att trycka på knappen som öppnar dörren.

Ja hon blev en hejare på att använda armbågarna ganska snart. 

En förmåga hon skulle tappa sen när första sonen var på väg och hon slogs med tågresenärer varje dag. 

Men det kommer längre fram i berättelsen...om ni orkar med så långt. 

Hon lärde en hel del. 

Som att bara för att det står att man ska gå på bussen fram och bak, och det därför sitter biljettstämplingsmaskiner där, gå av från mitten dörrarna, så betyder det inte att någon gör så. 

Snarare gör man tvärtom. 

Men detta var bara första lektionerna i hur man lever i en galen storstad.