När det inte är söndag är det städdag...eller så...känns åtminstone så ibland.
Medan mannen förstår min ångest och planerar in en utflykt till på söndag med hund-vänner städar jag för glatta livet.
Barnen har åkt till havet med farfar vilket är optimalt för då kan jag liksom gå in på djupet av min röjning. Inbillar jag mig.
Istället tycker hunden att jag är vansinnigt trist och tråkig och ska absolut ut på en promenad som bara verkar sluta i vårt garage. Inga behov uträttade alls. Lurad känner jag mig då jag går hem med honom igen.
Kör igång en sorts hundleks/städning som går ut på att inte komma för nära Wish med dammtrasor eller sopkvast.
Stänger honom ute på balkongen igen då dammsugaren är alldeles för kul för att vara sann.
Därute är han tyst tills jag börjar med golvtvättningen.
Känner att jag blir irriterad på gläfsandet och på att allt det där som man måste verkar ta sån tid.
Ber hunden uttryckligen hålla käften men då häller han sådär på huvudet som gör att jag bara kommer av mig.
Sötunge!
Han får en skål vatten och sen tar jag en yoga paus som han tillåter mig att göra ifred.
Bara att få sträcka på sig.
Böja sig.
Tänja sig.
Underbart.
Det gör att jag kommer tillbaka igen till mig själv.
Till städningen.
Det är ju det allt går ut på.
Att använda sig av yogan i vardagen.
Som ett vapen mot ilska, trötthet, monotoni...you name it.
En sorts mellanlandning i allt det där bråkiga tråkiga.
Frågan är vad jag gjorde innan.
Hur klarade jag mig?
Hur som helst går det lättare sen.
Allt blir mera "mindfullt" liksom.
Han är en sån sötnöt :)
SvaraRaderaOch JA yogan är vardagsöverlevnad, med guldkant!
Vad är det med hundar och dammsugare egentligen? Har en som är likadan med städningen hemma :-) Yogan som ett vapen, så har jag aldrig tänkt på det, men det ska jag börja med bums.
SvaraRadera