Tråkiga tråkfia

heter jag.

Går så långt ner i det svarta.

Rullar mig runt.

Tycker förbaskat synd om mig, mina barn, min man och varför inte hela världen när jag ändå är där...liksom...

Vaknar på natten och tänker att "vad tusan sysslar du med".

När jag vaknar är det regnuppehåll och tolv grader varmt igen (igår 4).

Så jag knyter på mig skorna och drar i väg.

Upptäcker att I-poden är helt svart. Oladdad. Först kommer det där lite sura "dålig koll" tänket. Men det ger snabbt vika för "kanske inte gör så mycket".

Faktiskt är det helt perfekt. Jag behöver inte alls spackla på mera med sånt som ger mera krydda. Varva ner är det ju mera läge för. Njuter av att höra mina steg i stället. Faktiskt fågelsång också...trodde jag inte...en hel del trafik är det redan vid 6,20 med. Trodde inte att så små röster kunde bryta igenom det redan bullriga.

Jag som alltid har musik med mig. Som ett filmmotiv. Istället för hård springmusik kommer det mjuka toner. Jag nästan svävar fram. Springer hela tiden. Inget snabbgående alls. Noll fusk. 

Sen stretchar jag och duschar. Får iväg barn och man till skola och jobb. Handlar. Och sen...sen drar jag iväg till yogan. Det sitter fint. Jag har det bra. Som kan komma iväg på blankaste förmiddagen. Av en slump stöter jag på yogaläraren. Tar hissen med honom fast jag egentligen alltid tar trapporna. Han är som vanligt lugnande. Frågar om jag inte vill ha skjuts... Skola, barn, tonår...allt går över. Allt blir bra.

Efteråt susar jag bara förbi mitt jobb och hämtar min gitarr. Måste bara ha den. Lite som en snuttefilt.

Där får jag en trevlig pratstund med nya vikarierande chefen.

Upplyft och peppad fortsätter jag min dag.

Hemma-pappers jobb, matlagning och Kung Fu med minstingen.

Så det gör ingenting att jag glömmer plånboken hemma och får ta ett extra varv. 

Inte heller stör det så mycket att jag somnar som en sten i barnens rum...något jag inte gjort på ett tag.

Det stör bara mannen...