Hjälpa varandra

Det är vår uppgift här  i världen att ge en hjälpande hand när vi kan.

Så ser i alla fall jag det.

Ibland sker detta alldeles av sig själv.

Någon i ens närhet nappar på något man skrivit. 

En kurs man gått.

Jag var tillbaks och gjorde andra hälften av workshopen "harmonisk sång" igår.

Med mig följde en vän som jag egentligen bara känner för jobbets skull.

Det var hon som bad mig om att få veta när det skulle hända igen.

Hon som skrev in sig på både lördagen och söndagen.

Igår satt vi där. I ring. På var sin meditations kudde. I valens mage, sa Igor.

Stället var inte alls samma som jag var på förra gången. 

Detta ligger för det första så nära mitt hem att jag skulle kunna gå dit om jag får för mig det.

För det andra är det ett underbart, varmt och välkomnande ställe.

Lotus Centrumet. Bara namnet alltså.

Det ägs av ett ungt par. Han italienare. Hon schweizisk/holländska.

Allt är genomtänkt och levande ljus är tända överallt när vi kommer.

Hela morgonen gör vi rörelser. Sjunger tillsammans. Lyssnar på schaman-trummor och uttrycker vad vi känner efter vissa övningar.

Energierna i rummet är positiva trots att vi alla bär på något sorgligt eller tungt. Det kommer fram lite då och då. Pyser ut i de individuella övningarna. 

Tårarna rinner på min kompis. Ja, inte bara på henne, men jag känner mig ju lite ansvarig. Det kommer över mig att "tänk om hon tycker det känns helt galet att sitta och gråta" " tänk om hon tycker att jag dragit med henne på strunt". Fast de tankarna försvinner snabbt. Jag jobbar ju på mitt. Och det känns bra.

Fina paret har bokat på restaurang för oss om vi vill på lunchen. Och det vill vi. 

Vi sitter där och pratar och pratar och äter den godaste hemmalagade vegetariska maten jag fått på länge. Vi lär känna nya människor. Andra som vi. Som söker i oss själva. Sånt som vi förlorat. Sånt som finns fast vi bara inte vet var.

 Vännen är glad. Säger att hon känner att det här är absolut rätt väg.

Eftermiddagen går i samma tecken. 

Det är helt fantastiskt underbart att bara få släppa ut ljud. Leka med toner.

Ensam. Och tillsammans med de andra.

Det får ta den tid det behöver.

Precis som i Yogan.

Precis som vi ofta inte har tid att låta saker och ting göra.

Kanske kommer jag aldrig att komma på det där med harmoniska toner riktigt...fast Igor säger att jag är på väg...att jag bara ska parkera lite den där lilla Marikan som lever i tron att hon är blyg...

Fast det är underbart att bara sjunga. Rakt ut. För full hals.

Å så det där extra; när man lite hjälpt en vän att hitta rätt väg.

Sen kör hon mig hem.

Jag erkänner att jag är lite avundsjuk på att hon ska dit dagen efter också.

Fast glad med.