Går inte an...

...verkligen inte...

mannen och jag tittar bestört på varandra när äldste sonen säger att han aldrig satt sin fot i St Peters kyrkan. Va? Jamen var han inte med när faster/morbror/kusiner var här? Nej, han var i skolan.

Minstingen tittar också på oss. Frågande.

Det går bara inte. Man kan inte leva i Rom utan att ha varit i Peters kyrkan. Hur okyrklig eller icke-troende man än är.

Så vi planerar snabbt in ett besök med tillhörande klättring upp i kupolen...en så där 300 trappsteg ungefär...med hissen!

Vi beundrar mosaiken inne i kyrkan innan vi fortsätter upp...

den hisnande utsikten lite genom galler...

upptäcker att äldsta sonen lider av höjdskräck...precis som min far...sonens morfar...

Det fick jag veta på precis samma ställe...högt uppe över Rom...

 vi mellanlandar för toa- besök...

det finns andra som mellanlandar med oss...

i den överväldigande kyrkan råkar vi på en mässa...

Känner mig som alltid där inne full...full av känslor...nästan så att tårarna trillar...

det är konst och inglasad konst på grund av att vissa människor bara är galna...sjuka...inte passar in...

konst gjord högt högt uppe för länge länge sen...

och så årligt återkommande konst...

ja, man kan inte utan att bli tagen...

Vi besöker även juvel samlingen...där får jag inte ta bilder...där blir man ledsen...rika människor ger fortfarande helt onyttiga dyrbara ringar till den katolska kyrkan...varför det liksom? varför inte till de som behöver?

Kanske kan nya Påven ändra detta...precis som han försöker med lite allt möjligt...

Det är mig då alldeles obegripligt att skolorna inte är här jämnt och ständigt...

vart man sig vänder finns det vackra saker som inte kan utan att beröra...på alla sätt och vis....

När vi går därifrån håller torget framför på att fyllas...om en timme talar Påven.