Fega mig ur och fega mig in

Det slår mig där jag står och tittar på skridskoåkande svenskelever, son och arbetskamrat...att jag fegar mig ur igen...

som så många gånger förut...

kanske hela mitt liv är ett enda långt fegande ur.

För mig kommer alla de där gångerna då jag överlåtit åt andra.

Sagt att; jamen det kan väl ni göra...jag ska ju ändå flytta...hem till barnen...gå och handla...och så vidare...

Både sånt som var svårt och sånt som var kul.

Lämnat åt de andra för att stå så där bredvid.

Titta på.

Suckta på avstånd.

Jag hade lovat mig själv att sluta upp med detta.

Så står jag där igen.

Jo, jag har ju kameran.

Jo, jag har ju kollegans väska..någon måste ju ta hand om den...eller.

Men hallå där jag gillar ju att åka skridsko!!!

Vad sysslar jag med egentligen?

Minstingen surar intill...vill absolut aldrig testa någonsin i hela sitt liv...

Låter mig smittas av honom.

Fel fel fel!

Jag är väldans besviken på mig själv när vi åker därifrån.

Tar en bild på Castel Sant'Angelo så där i förbifarten...

Det var ju även på ett oerhört vackert ställe vi var...

Nästa gång ska jag fega mig in.

Även om det kommer att bli världens Bambi-på-is föreställning som man sent ska glömma.