tisdag 27 augusti 2013

Rörelse




Barn rör sig hela tiden. 
Hela dagar går åt att springa, hoppa, klättra, dyka, paddla kanot, brottas med syskon, jaga kompisar...
Listan kan jag göra hur lång som helst.
Det tar aldrig slut.
Inte ens när de tittar på tv.
Knappt ens när de sover.

När solen står högt på himlen hjular den där vackra, slanka nyblivna tonåringen så att man ser alla de små musklerna röra sig.
Jag blir smittad.
Vad sitter jag still för egentligen?
Väntar på min sallad när jag borde ta en promenad...hahaha!

Nej, kanske inte så.
Hjula har jag aldrig kunnat och tror inte att det är riktigt läge nu heller...kanske?!?

Men jag tänker att jag nog borde röra mig mera.
Gå fler promenader...kanske till och med prova att springa lite.
För kondisens skull.
Så att man får upp flåset.
För hjärtats skull.
Slippa bli tvingad att ta blodtrycksmediciner som nästan alla runt omkring mig äter.
Skorna har jag ju köpt.
Viljan finns.

Under tiden studerar jag barnen.

På Elba hade barnen två dagars olympiader för fjärde året i rad.
Det hela avslutades med dans.
Helt klart tjejernas initiativ.
De hade själva gjort koreografin.
Fixat kläder...så att de skulle vara lika.
En lite tjej hade till och med en urtjusig, riktig dansklänning.








Tjejen med klänning blir lyft till skyn...efter att ha gjort hur många bryggor som helst.


De här allra minsta körde en parallell show.
Tjejen i rött hår var helt fantastisk.
Hon gick igenom ett helt yogapass...alldeles själv...
Fast jag kom inte för mig att fota då.



När jag var liten drömde jag om att bli konståkare.
Isprinsessa.
Jag lekte det på farmors golv...där fanns bäst plats.
Gjorde piruetter, hopp och änglar.
Fantiserade om den där fantastiskt vackra klänningen som passade mig precis.
I huvudet hade jag musiken som skulle lyfta mig och mina perfekta rörelser.

Men isarna var få.
Ingen hade lust att köra mig till staden.
I skolan fick jag veta hur illa jag rörde mig.

Yogan gör att jag närmar mig det jag förlorat.
Får mig att känna mig som den dansare jag aldrig varit.
Får mig att lyfta.
Tro att jag kan.




Killarna medverkade med boll - jonglerande...fast lite så där bara som utfyllnad...

2 kommentarer:

  1. "Yogan gör att jag närmar mig det jag förlorat" så fint och så rätt för många tror jag!

    SvaraRadera
  2. Så är det ju. Via yogan hittar vi det vi glömt litegrann. Värdefullt!

    SvaraRadera