Inte ropa hej förrän man är över bäcken...

Alldeles fel ordspråk att använda för en som har intagit det positiva tänkandets väg. Det indikerar ju att man borde vara försiktig. Att man till och med borde oroa sig lite mera. Precis det jag inte vill. Fast det kommer ju för mig sen. När jag skickat i väg minstingen till skolan efter att han varit hemma med feber i tre dagar...en dag utan. Sen när jag varit hos onkologen som säger att allt är bra fast han sticker till mig en depliant om lymfödem. Suck! Sen efter att stora pojken ser ut som om han ska svimma när som helst på kvällen efter volleybollen. Sen när han har vaknat kl. 4,30 på morgonen dagen då jag ska opereras med över 39 graders feber. Jo, det kommer för mig sen när jag efter operationen äntligen hemma upptäcker att jag har 37,5 och samtidigt får ett sms från V som skulle ha följt minstingen till simskolan som säger att hon har 38 graders feber. Det är sen efter hela den här balletten när jag sitter där själv igen som jag kan ropa; Hej! Jag är över bäcken nu!!! På riktigt.

Sen går jag runt och försöker tänka ut vad jag kan göra. Och hur i hela fridens namn jag tänkte när jag satte alla viktiga saker i köksskåpen så högt uppe. Var det för att imponera på alla småväxta italienare? De som brukar be mig ta ner saker högt uppe på hyllorna i snabbköpet.
Ja, går där och suktar efter godaste gröna teet som står uppe över ugnen. Tekopparna står också högt uppe. Nedrans dumt! Drar fram stolar för att klättra upp. Kan man känna sig handikappad för det?
En glädje tanke skänker jag mig själv över att jag förra veckan flyttade ner alla havreflingor och mjölsorter. Bra gjort!