Pranayama i Rom: Drömmar

En morgon vill stora pojken berätta en dröm han haft. Jag tänker först lite irriterat att jag inte har tid. Vi ska ju i väg till skolor och jobb. Han borde äta sin frukost i stället. Men så rörs jag av något i hans ögon. Kör till. Vi tar lite drömprat.
I sin dröm hade han lärt sig flyga. Genom att binda fast en filt vid handlederna. Min bror, alltså pojkens morbror, flög också. Fast han hade järn runt handlederna....
Jag blir alldeles ställd. Min bror som jag är helt hundra på att han har samma skrivproblem som min son. Han har aldrig lärt sig flyga. Han är fortfarande kvar i sitt elände. Sitt ensamma elände.

Ja, jag tror att våra drömmar betyder väldigt mycket. Jag är ingen drömtydare. Men jag är fast övertygad om att de säger så mycket om det vi upplever i det vakna livet. Speglar oss. Inte bara det. Jag tror faktiskt att de säger oss saker som vi kanske annars inte skulle se.
Jag själv drömmer allt som oftast att jag måste gå på toaletten. Toaletten som alltid är på ett fruktansvärt svårankomligt ställe. När jag äntligen är framme och liksom ska göra det man gör på en toa, kommer det och går folk runt omkring mig hela tiden. Halvnaken och jäkligt utsatt skäms jag så jag skakar.
Det gick en tid då jag inte drömde detta alls. Fast då har jag alltid varit på besök i farmors hus istället. Där bor någon annan nu i det vakna livet. En tjej som hyr. Möjligtvis är det därför jag drömmer om huset...

Så kom det en tok dröm härom veckan igen. Jag var tvungen att klättra upp på ett konstigt ställe i stället för att gå upp för trappor. Sen fixade jag inte att klättra ner igen. Det var bara toaletten som fattades. Hindret fanns ju...

Tidigt i morse vaknade jag. Mannen med, som tryckte på vår väckare som skjuter klockslaget med röda siffror i taket så att vi ska slippa famla efter glasögon eller ljus eller förstoringsglas. Klockan var tio i sex. Tänkte att jag borde masa mig upp. Göra min yoga som får mig att starta dagen på bästa sätt. Men det gick bara inte. Kroppen hade gjort en tung tung grop i madrassen och jag kom inte ur den. Efter en stund hörde jag mannen gå upp. NU...Nej...Kände bara hur jag vände mig på sidan och somnade om. Då kom den här drömmen; jag och barnen var i parken med våra cyklar. Stora pojken och en flicka cyklade runt för fullt. Minsta pojken låg på gräset. Jag satt på min cykel högst uppe på en kulle. Frågade om inte minstingen skulle cykla mera. I vanlig ordning svarade stora pojken för honom att han inte alls hade någon lust. Då gav jag mig av. Susade ner för parkbackens grusade väg som förvandlades till en helt vanlig väg där bilar kom rakt emot mig. Bilarna flög över mig. En efter en. Och
en underbart glad musik hörde jag.

Som om jag inte hade flera hinder. Som om allt kommer att gå bra...
Förlitar mig på Ganesha. Att det är elefantguden som gör sitt jobb och tar bort alla hinder i mitt liv. Ja, jag har alltid gillat elefanter. Är lite som en elefant själv. Klumpig med ett jädrans minne för oförätter.

Men vem vet om inte mina drömfångare fungerar också...