fredag 29 juni 2012

Världens bästa sjukvård...


ja, vem har den? Läser om en blogg vän som tyvärr fått en dos av jävulska bröstcancern. Det gör mig ledsen. Men jag vet att just bröstcancer är den mest lättbotade...var man än befinner sig i världen.
Hon skriver att Sverige har världens bästa vård för just cancer...jaha, tänker jag som just gått igenom skärselden här i Italien. Inte är de så tokiga här heller liksom. Nog har jag hört en kompis, som varit sjuk i Sverige, berätta om hur man struntar i skelettundersökningar och så...Otroligt! Hur läskig den än är är den en enorm hjälp. Att veta är viktigare än att gå omkring och vara rädd.
Misstänker att det inte alls handlar om vilket land man är i. Kan det månne handla om att man bara hamnar i rätt eller fel händer?! Bra och dåliga läkare finns i hela världen.
Jag tror att man måste vara övertygad om att människorna man valt för sin resa mot att bli frisk. Man måste riktigt känna det med hjärtat. Annars bör man byta.
Jäpp, så är det. I alla fall för mig.
Jag har alltid varit övertygad om det när det gäller barnen ocskå. Därför tvekar jag inte att åka till akuten på närmsta sjukhus istället för barnsjukhuset- längre-bort när stora pojken gör sig illa på sista Karate lektionen. Vi ska nog få bra hjälp där utan att sitta i kö i timvis med småbarn som har 37,5 i feber och mammor som tror att de ska dö när som helst.
Jag får rätt vi blir bra behandlade. Snabbt går det. Och strax går vi därifrån men provisoriska gipset.




Sista skoldagen får han ett ordentligt gips...fast det tar fem timmar och olika köer; reception, gipssal, radiografi, gipssal.

Och kompisarna kan skriva på gipset som traditionen vill.




Tjugofem dagar efter ben- knäckar dagen är vi där igen. För att ta bort gipset. Köer igen. Vi är där kvart över sju på morgonen för att de öppnar åtta. Man måste vara där tidigt för att ta kölapp. När vi kommer är det fjorton morgonpigga personer före oss...Stora pojken är otålig men har sin musik. Lilla pojken som är med är mycket mer än otålig och han har redan tröttnat på boken han valt ta med sig när vi kommer till kö två; gipssalskön. -Men mamma, varför väntar vi så och varför skulle vi vara så här tidigt i kön???
Jag vet faktiskt inte. Förstår inte alls logiken. Men vi sitter ju där med alla andra benbrutna. Stora och små...




Helt plötsligt går allt i ett huj. Vi blir kallade. Man klipper upp gipset och vi skickas till röntgen med band om gips och arm. Efter röntgen mår min pojke dåligt. Det snurrar. Värmen, nervositeten?...vad vet jag, han åker tillbaks till gipssalen på bår. Läkaren som hjälpte honom i korridoren sitter nu där med röntgenplåtarna framför sig. -Jaha, allt bra. Men han behöver stöd för armen i tio dagar till.
Okej! Han tar ett färdigtryckt papper med foto på just det stöd min son behöver. Kryssar för. Jag går ut till pojkarna i korridoren. Stora pojken är kvar på båren. En sjukskötare dyker upp lite bakom mig. - Ska jag hämta stödet? - Ja, säger jag, klart du ska! - Då ska du veta att det kostar 50 euro, upplyser han mig. - Jaha, säger ja...Har jag något val liksom...tänker jag.
Sjukskötaren piper iväg och kommer strax tillbaka med stödet. Det provas på pojken. Allt bra. Sen säger han igen;- ja, 50 euro kostar den....Fan vad han tjatar! - Okej, säger jag med ett stort leende, jag ska ändå till kassan nu...röntgen och gipsborttagning ska ju betalas med. - Nej, 50 euro till mig, säger gris  sjukskötaren. Och jag i shock betalar. Inget kvitto. Han drar. L.u.r.a.d!!!
Ha ha ha! Som den dumma svenska jag är och förblir. Som inte tror att folk kan vara så vansinnigt oärliga och samtidigt jobba med människor. Inte vill tro att man kan norpa pengar från folk som uppenbarligen varit nära döden med en son som brutit sin arm...
Läkarna var med på det här så klart. De hörde vartenda ord utan att säga något. Fint folk! Folk som studerat medicin.

Men jag fick ju lådan. Lådan den låg i. När jag läser på den så står det; Otto Bock Swedish design.
Blåögda svenska dumma....






4 kommentarer:

  1. Tror som du, att världens bästa sjukvård kan finnas på fler ställen. Tänker också att man kanske tröstar sig med de orden, för man vill ju inte ha någon b-sjukvård när jobbiga saker invaderar kroppen.
    Och det där med att vara lättlurad svensk. För 2 år sedan bilade jag ner till Serbien, när askmolnet gjorde att vi inte kunde köra. Jag och min yogavän fick betala 100 Euro för att köra in i Serbien... och det var ju rakt ner i någons ficka. Men vi kände inte riktigt att vi hade något val. Pratade med en ortsbo som sa att man ska ha lite pengar i kontanter och resten ska man säga att man tar på kortet - då kan det räcka med 20 Euro istället!

    SvaraRadera
  2. Inte kunde flyga menade jag ju!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstod vad du menade.
      Här ska man alltid be om kvitto...men jag fixar inte riktigt det där på ställen där jag inte väntar mig det alls.

      Radera
    2. Nä det är helt galet egentligen.

      Radera