Djupt chockad är jag idag. Fick veta att en av lärarna min minsta pojke hade på förskolan, i tre år, dog i helgen. Hon var 46 år...som jag.
Det är alltid något av någon chock när en yngre människa man känner dör. Svårt är det också när man inte alls väntat sig det. Jo, jag visste att hon hade problem med njurarna...men inte så stora problem. Ännu värre blir det ju när man jämför. VI var ju lika gamla. Hon var dessutom en, nästan alltid, glad människa.
Efter yoga och tankeutbyte med en kompis via fb känns det fortfarande chockartat.
Fast jag har kommit fram till en sak.
Den om vikten att leva...leva bra medan tid är.
Ha kul. Älska. Ta till vara vackra stunder.
Igen bubblar tankar om ändring upp i mig.
-Skriva ett kärleksbrev till min mamma. Inget gnäll brev och "varför gör du så för?" brev.
En idé som kom till mig i går kväll...tack vare Kay Pollack.
- Sluta ta allt på blodigaste allvar.
- Fokusera...hjälp, nu använde jag det ordet igen...för användes ordet koncentrera...vad var det för fel på det???...på det som är viktigt.
- Göra om min Blog till en gladare plats.
- Träna mig på att le.
Leva mera i glädjen.
Det ska jag bli bra på!
Ja, det är väl så vi ska ta till oss döden. Egentligen. Att det blir en påminnelse om vad som komma skall. Och att vi alla behöver leva lite mer i nuet. Skriv det där brevet! Nu. Och jag gillar leenden. Så mycket att jag tagit med det i min yoga :) Stor kram
SvaraRaderaVet du jag har haft exakt samma tankar för en nära väns kusin som var tre år yngre än mig dog förra veckan. I lördags var vi alla vännerna hos henne och ventilerade. Jag bestämde mig för att vara mera tacksam och tänka mera på mig själv och att jag ska må bra. Kram!
SvaraRaderaTacksamhet och glädje gör att livet blir enklare även i svårare stunder..
SvaraRaderaKram Lotta