Borta bra men hemma bäst...

Tre veckor av njutning.

Tre veckors paus från internet.

Det är slut nu. Nu börjar vardagen.

Det var inte bara njutning.

I början var det så. Jag flöt liksom runt och sög in det gröna gräset. Gladornas jagande över mitt huvud. Dofterna av fuktig jord och nyklippt gräs. Vart man tittar är det öppna landskap...inga höghus.

Långa promenader i skogen. På biblioteket gick jag för att andas in med djupa drag den underbara parfymen böckerna utsöndrar. Jo visst, även för att låna...men det blir liksom en konsekvens av att man är där och luktar runt.

Men när jag vankat runt överallt och hälsat på glada/artiga kassörskor på konsum. Handlat på favorit ställena (otroligt lite denna gång). Då ser jag det igen. De sura minerna. Då hör jag muttrande om att ingen hjälper till med nåt'. Om att inget någonsin är bra. Inte ens soptömmarna är som de var en gång...(minns själv några som var så fulla att de inte kunde komma upp i bilen...fast det är väl en annan historia...).

Helt plötsligt upptäcker jag att vi är i vägen jag och barnen. Fast vi handlar, diskar, klipper gräs och alltid frågar om någon vill följa med. Trots detta är vi i vägen.

Ingenting är positivt. Inte ens att barnbarnen är hemma på en av två av de årliga besöken i Sverige.

Kanske är det inte så konstigt att jag ofta inte ser det positiva för att det negativa står i vägen...

Fast jag är ju på väg. Med stora steg på väg mot bara positivt...

Jag tänker på att jag borde prata mer med mina kära och gör jag några försök. 

Svaren kommer enstaviga och sura. Alltid smälls det i mitt ansikte att jag minsann inte har diabetes och därför inte alls vet vad jag pratar om. Dessutom är jag inte 67 med allt vad det innebär av krämpor.

Nej, det ska gudarna veta att jag är en liten plutt på 46. Plus att jag är oförskämt frisk.

Kanske borde jag skriva ett brev...

Eller är det fegt?