Smygande yoga

Jag tassar in i det där rummet med bara fötter.

Det är ett halvmörkt rum.

Ett rum som andas frid.

Breder ut mitt lakan med OM-tryck på över bomullsmadrassen.

Innan jag gick in prickade jag för just den här platsen på bordet i entre'n.

Nära väggen vill jag vara.

Kan fortfarande inte komma upp i huvudstående utan vägg...på sista tiden behöver jag lärarhjälp, igen,... för att överhuvudtaget komma upp...vet inte riktigt vad som hänt...

Vet bara att jag måste ha tålamod

Jag lägger mig i savasana och andas djupt.

Hjärtat lugnar sig.

Hela jag glider in i ett mjukt, fluffigt moln.

Medveten om att det smyger in fler såna som jag.

Vissa väsnas mer än andra.

Andra märker man knappt av förrän man känner luftdraget som säger att någon lägger sig bredvid.

Någon tisslar om något.

En annan stänger ett fönster.

Här är jag hemma. Här mår jag bäst.

Ändå är jag fegis. Umgås och pratar med väldigt få. När jag var mitt skalliga jag gömde jag mig med bandana. Kvick som en vässla bytte jag ut mössan eller turbanen mot bandana i omklädningsrummet innan jag gick in. Som om ingen såg i alla fall. Som om ingen fattade.

Nu...nu gör jag likadant. Har en sorts skydds-topp som ska dölja "fuskbröstet". Ingen kollar ändå in. Jag kollar inte in andras bröst. Varför skulle jag liksom?...Ändå...Och varför skäms jag? Som om jag skulle ha fuskat på något vis? Gjort något som inte är yogiskt...Som om det skulle vara mera rätt att ha bara ett ärr där i stället...

Ja, många såna här dumheter tänker jag. Det är jag himla bra på.

Fast när jag går ut efter lektionen. Efter OM OM OM och Shanti. Då är jag faktiskt lättare till mods.

Sen det där med att jag kan göra alla rörelserna.

Bara det!