Ringde sjukhusets upplysnings nummer och de lovade ringa gips-salen, sen gick det två dagar till.
Gav upp mina ringnings försök och e-mails skickande och tog bussen...bussarna för att förära gips nissarna med ett personligt besök. En ringande telefon kan man kanske strunta i och en e-mail kan ju faktiskt ha kommit på villovägar, men en irriterad mamma kommer ingen ifrån.
En timme tog det att komma dit. Sista biten gick jag (uppförsbacke!) då tredje bussen inte kommit efter 20 minuters väntan.
Till vänster om akuten upp på tredje våningen, wow jag kommer ihåg precis allt. Känner mig som hemma. Snart kan jag få jobb i informations disken här.
Stegar in på gips avdelningen och tar ett nummer; 63. Sneglar upp på skylten som lyser ett ilsket rött nummer 45. oh, nej!
Ser sjukskötaren som jag nästan råkat i luven på under näst sista besöket komma svepande med en bunta papper. -ursäkta kan jag få ställa en fråga? -Han där är mannen som kan svara på alla era frågor och hjälpa er med vad som helst, svarar sjukskötaren och pekar på mannen i mottagningsluckan.
Suck, nåja det är i alla fall den trevliga pricken som gipsade Flavio´s ben. Förmodligen den enda som kan hjälpa mig...
Sätter mig snällt och väntar. Det går trots allt ganska fort. Några har givit upp och kastat nummer lapparna...lyckans ostar.
Det lyser 62 i rött, jag reser mig upp. 63 kör!- Jo, jag behöver ett papper om gips av...är allt jag hinner säga innan min kompis sjukskötaren dyker upp och lägger sig i det hela. - Ja men var det Ni som ringde igår (upplysningskontoret!). Kom med här ska jag hjälpa er.
Medan jag följer honom mot gipssalen uppmanar min inre röst mig att vara snäll och lydig och inte säga spydigheter. Han ber mig om namnet på min busunge och låter mig vänta utanför.
Jag dimper ner på en plast stol och tittar mig omkring. Bara nyfödda med gipsade små mini ben idag... varför gipsar man alla dessa bebisar...de springer ju inte omkring och är livsfarliga än?!...
Ibland dyker min hjälte upp för att kalla in nästa gips-offer. - Un attimo signora! (Ett ögonblick, frun!) säger han de första gångerna till mig...sen säger han inget mer på en lång stund där han springer fram och tillbaka mellan mottagningen och gips-salen. Noterar att han till och med kan spanska, då en vilsen sydamerikanska behöver veta vart hon ska ta vägen med sin ny gipsade pojke.
Ett mycket litet barn blir transporterat på säng med hissen till operationssalen. Han har tusch penna drag över hela sin lilla skalle, mamman håller hans lilla hand...jag får ont i magen...
- Signora, Ni är alldeles för väluppfostrad (du vet inte hur mycket det kostar på, tänker jag). Sjukskötaren har dykt upp utan att jag märkt det denna gången. - Jag glömde bort er,ursäkta.(tack för det ja!)
Fast nu har han det jag var ute efter; en kopia på allt de som gjorts på min son här. Och sist men inte minst står det som försäkringssnobbarna vill ; gips avtagande har ägt rum, Halleluja!
-Men! pekar min kompis på när jag nästan sliter pappret ur hans hand, allra sist står det att Flavio ska på återbesök vid årets slut...det kan bli problem mest för försäkringens del...-men, säger han igen, även för min del om jag inte har beställt tid redan...och det har jag ju givetvis inte...läkaren sa ju detta i juni: sex månader innan årets slut...
Jag får veta att alla besökstider är tagna fram till mars....va????
Nåja, jag får telefonnummer och lovar att ringa snarast möjligt (dvs först måste jag ha ett recept från vår barnläkare...)
Ok, då vet jag åtminstone vad jag ska göra dagen efter...denna morgonen är ju slut och jag måste hem och äta innan det är dags att hämta lill pojken i förskolan.
Väl hemma finns det två tomma meddelande från barnsjukhuset och en e-mail. Det står att jag ska ringa gips salen om jag vill ha tag på pappret jag nu håller i min hand.
Ha Ha Ha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar