Kom igen nu då!

Pendlar mellan "det här ska bli kul" och " det här går aldrig".

Tankar som "detta är precis det jag studerat till" och "detta kan jag inte alls" varvas vilt. 

Sover urdåligt på natten. 

Vaknar ofta och tänker "vill inte".

Sen åker jag dit och saker och ting rullar på. 

Jag har två inskolningar. 

En urjobbig.

En superlätt. 

Urjobbiga är en tjej. 

Superlätte är en kille. 

När de där ideerna om att ringa chefen och säga "förlåt, jag tog fel. Ska fortsätta mitt liv som småjobbare och hemmamatte. Kommer inte mera!", då spänner mamman till urjobbiga- tjejen ögonen i mig och säger " du är här på måndag klockan 8,30 när jag ska lämna för att gå till jobbet va?".

Ja, säger jag. 

"Tack snälla Marika" säger mamman, som om jag var där för att lugna hennes nerver...

Jo, så är det nog. 

För barnen ordnar det sig. 

Mammorna har det värre. 

Jag har aldrig behövt lämna min nästan ettåring på morgonen med gråten i halsen. 

Fast jag förstår. 

Superlätte-killens mamman har haft en jobbig egen inskolning på förskolan som hon minns med skräck. 

När jag säger att hennes lille kille inte bara krupit runt helt lugnt och studerat hela dagiset men även smakat, med stort intresse, på mellanmålet tillsammans med de andra barnen, faller hon i gråt. 

Hon är rörd. 

Det här är inte lätt för någon.

Varför går jag omkring och tror att jag har det värst för att jag inte vet vem som ska gå ut med hunden om tio dagar när bufflarna börjar skolan igen?

Vi kämpar alla. 

Kan lika gärna ge det här en chans.