Varning för ironiskt inlägg!
Exakt som om jag var i Sverige går jag på övergångsställen som är utvisade på likadant vis i Italien som i mitt gamla hemland.
Jag måste söka ögonkontakt med bilisterna istället för att arrogant gå rakt ut i gatan utan att se varken till höger eller vänster, som de gör i Lund.
Om jag inte söker ögonkontakt får jag be till Gud att någon stannar.
Väl över och alldeles hel går jag rakt in i en bil, exakt kanske ibland högst sällan, som man gör i Sverige.
En stor bil (mannen upplyser mig, när han ser bilden, om att det är en Porsche).
Tur att jag är flexibel och varken har barnvagn eller rullstol.
Jag kan trycka mig emellan megabilen och den som står strax bakom.
Som om jag vore i Sverige söker jag mig till grönområden med min hund.
Det gör inte bara jag.
Inte bara hundägare heller.
Många fler hittar mina små, går jag omkring och tror, gömda smultronställen.
De lämnar även sina minnesmärken där.
Tror dock inte att de kommer att hamna i historieböckerna utan bara på min blogg.
Fast det är ju klart att de inte kommer att försvinna på rätt många år ändå.
Ja, ni ser ju att jag inte ska hålla på att jämföra.
Ni ser ju hur himla lika Sverige och Italien är....
jööö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar