Några dagar varje år.

Skriver inte alls så mycket som jag tänkt.

Nästan inget alls.

Skrattar högt åt mig själv en svart dag som igår.

Ni vet när man vaknar och känner att det finns mindre möjligheter än noll.

Grubblandet fastnar i ett gräl.

Till kvällen är det upplöst, men jag har gått omkring nära gråten hela dagen.

Allt blir mörkt och kallt fast solen gör sitt bästa att få mig på humör.

Tänker igen på det som barnen sen bekräftar.

Att hon den där kvinnan som påminde så om farmor inte finns mera.

Hon som alltid satt där i sitt lilla hus ni ser där under väggrankan.

Då när hon fanns var det fullt med blommor och katter.

Därför såg jag redan vid första promenaden att något var fel.

Ja, jag vet har man levt flera år över nittio har man rätt till evig vila.

Sorgsen blir jag ändå.

Hon var liksom förunderlig.

Ett minne ristat i sten.

Hon kunde säga vilket av mina barn som hade brutit ett ben och vilket en arm.

Visste precis vilka vi var och väntade på oss varje år.

I nio år.

Några små ord delade vi där framför hennes rike, där hon bott med sin man fiskaren först och sen själv.

Små ord men tusen känslor.

Tusen känslor delade några dagar varje år.