Corgihändelser

Varken jag eller hunden kan ligga stilla på stranden och bara sola.

Innan hunden hade jag svårt för det också. 

Läste en hel massa.

Hade mera böcker med mig än sololja. 

Det är slut med det sen jag blev med hund. 

Med vovve promenerar jag istället till olika stränder,

 Längs med strandkanter och i vattnet.

Jag har infört upptäcktspromenader. 

D v s jag tar mig till de olika stränderna via vägarna som jag aldrig gått förut. 

Vägar som är komplicerade då min hund gärna går mitt ute i vilda trafiken och trottoarer inte är befintliga alls. 

Dessutom är dessa vägar typiskt ö-smala och bilarna susar gladeligen förbi oss som om vi inte fanns. 

En dag stannar en suv. 

Ur den kliver en man i sextioårsåldern och går över vägen.

Rakt emot mig och jycken.

Jag hinner tänka att nu, nu är det klippt då han sträcker ut händerna och med ett stort leende, och med bred milanodialekt, utbrister; - det är en äkta Corgi va?

Strax efter honom kommer hans fru. 

Jag får, medan hunden tar emot smekningar med viftande svans, veta om hur deras älskade 16åriga Corgi dött för inte så längesedan och lämnat ett svart hål. 

Jag andas ut djupt. 

För att att de inte var galna mördare och för att min guldklump har, förhoppningsvis, en sådär 14 år till med oss. 

En annan morgon drar min envisaste vallhund ner mig till stranden framför hotellet där vi vistats i nästan tio år, två med honom. 

Där råkar vi på en annan man i sextioårsåldern (tror jag alltså!) som har en trevlig blandrasvalptik på tio månader. 

Våra hundar lekar som tokiga och han filmar för att visa frun. 

Även av honom får jag historien om en Corgi som levt med dem i 16 år och som lämnat vackra minnen i hjärtat. 

Ja, det känns ju som att jag måste passa på att njuta av min exkursionkompis så mycket jag bara kan.

Han gör mig tokig ibland med sina envisa infall och totalvägran i vissa fall. 

Men han går liksom inte bet när det handlar om att klättra över klippblock. 

Inga till synes obefintliga stränder hindrar honom heller...eller jo, om vågorna blir allför höga så får jag gärna gå där själv,

tycker han min fyrtassdrivna vän.

Som redan nästlat sig in i hela familjens hjärtan.

(och ja, jag lyckades lägga händerna på laptoppen idag! ha ha!)