Fastna i halsen

Hon satt där i vår trädgård i går eftermiddag...,nästan kväll, vackra alltmöjligtpassaren.

Just nu passar hon sin förvirrade morfar.

Det berättade hon för oss.

Med sig hade hon också historier från huset där vi bodde.

Hon och hennes mamma bor ju kvar, fast på sista våningen.

Snälle engelske gentlemannen i markvåningen finns inte längre.

Han reste till England för att dö på hemmaplan.

Cancer i lungorna hade han.

Det där gör oss lite ledsna, men det som får allt att fastna totalt i halsen är när hon berättar om våra närmaste grannar.

Att kvinnan med skygga blicken och moldaviskt ursprung en dag kommit utspringande, full av blod, från sin lägenhet.

Mannen hade slagit halvt ihjäl henne...

Jag tänker att vi hörde hur deras tvååriga flicka alltid grät.

Hur han skrek och domderade både på fru, dotter och påhälsande föräldrar.

Jag tänkte alltid att något var fel därinne.

Att barn inte gråter stup i kvarten utan anledning.

Att man inte är så otacksam och skrikande på föräldrar som kommer resande från Sicilien i tid och otid för att hjälpa.

Nu förstår jag bättre.

Förstår att hans föräldrar var hennes livlina.

Kvinnan och flickan bor kvar.

Han är utkastad och har besöksförbud, men smyger runt husknutarna.

Jag har så svårt för att tänka mig det där hur det skulle vara att leva i skräck.

I skräck för den mannen du förmodligen en gång älskade.

Att vara irriterade och skrika på varandra är en sak.

Att slå en helt annan.

Ja, denna historia fastnar och stannar kvar som det där modellflygplanet vi såg på en promenad.

Först flög det så snyggt över berg och trädtoppar.

Sen fastnade det i en tallkrona.