Självklarhet

tänker jag när jag inser att min vovve smugit sig in och bara tagit platsen framför mig, tätt intill, under min morgonstund med The Compassionated Heart. (Tack igen Nina!)

Han bara gör det.

Lägger sig där. 

Hos mig. 

Fast jag inte bett honom alls om det.

Jag förstår inte varför allt inte kan bli så självklart,

som att mina rosor bara fortsätter att spruta fantastiska blommor fast jag knappt ens tittar åt dem.

Det är ingen som måste tjata på dem.

De bara gör det.

Ska det vara så svårt att falla in i en naturlig rytm och bara haka på.

Bara göra. 

Sitta där i det gröna.

Somna en stund. 

Vakna brun i ansiktet. 

Ja, jag har fortfarande strumpor. 

Min själ fryser.

Skulle vilja ha den där självklarheten.

Den finns ju i naturen. 

 Ändå måste jag gå där och leta efter den.